maccherone

Gårdagen bestod till allra största del av väntan (vilket är det nyttigaste man lär sig i lumpen). Under förmiddagen satt jag och lyssnade på fem projektpresentationer och efter lunch (första lunchen i skolmatsalen, det var helt OK) stod jag, mestadels, och väntade på att få göra min individuella muntliga tenta. I måndags hade professor Naldi problem att hinna med 18 studenter mellan kl 9 och kl 20. Igår klämde professor Zucchelli in 30 studenter på fyra timmar (med två skohorn och mycket vaselin, kan man förmoda). Varje person fick således i snitt sex minuters tentamenstid. I snitt, alltså. I början tog det 10-15 minuter, men framåt slutet ökade han tempot och tog in två till tre åt gången och gav dem en fråga var, samtidigt som han skrev betyget. Jag var bland det sista dussinet och fick efter en enkel fråga om maskinbeläggningsgrad (som jag har för mig att det heter på svenska) 30 poäng i protokollet. På kvällen tog vi farväl av kursen med en gemensam middag, där studenterna stod för professorns mat och professorn för studenternas dryck. Vem som stod för fiolerna vet jag inte, jag såg inte till några.

Jag smet ifrån festen före midnatt för att sova mig i form inför den avslutande tentan i kompositmaterial. Jag fick frågor på tre olika områden inom kompositfibrer och härledde elegant den kritiska fiberlängden. Efter en stunds "hemligt" samspråk (på italienska) med sin nyanlända kollega, som ansåg att jag borde få minst 28 och kanske 30, skrev även professor Motori ner 30 poäng åt mig och önskade god jul.

Tre tentor på fem dagar, varav två på italienska, var på förhand en stor utmaning. Inledningen var något trevande men gav ändå ett resultat (25/30) som jag är nöjd med. Avslutningen går inte att klaga på. Nu ska jag åka hem, fira jul, mysa med Amanda, träffa familjen i Runtuna och vännerna i Linköping och samla krafter inför nästa termin i Bologna.

A presto

Marco Maccherone