Bologna bra, men...
...hemma är ju ändå bäst! I fredags beträdde jag svensk mark för första gången på två månader. Helgen tillbringades sedan hos mina föräldrar i Runtuna. Amanda var förstås också där, liksom min lillebror. Vi gjorde inget särskilt egentligen, men det var väldigt trevligt. Skönt att bara vara hemma igen och koppla av, gosa med djuren och med Amanda. Amanda hade köpt en överraskning till mig: en chokladkalender med Man United-motiv! Kunde man tänka sig något mer passande? Jag hade, inte lika överraskande, med mig 2 kg ost, varav 1 kg parmigiano, som mamma och Amanda fick dela på. Dobok och ti fick följa med hem och stanna där, eftersom det verkar bli enbart fotboll det här året. I stället tog jag ner ytterligare två par fotbollsskor.
Här nere var allt sig likt när jag kom tillbaka. Ostädat, ett berg av disk - ja, ni känner väl igen vid det här laget hur det brukar se ut. Jag drar mitt strå till stacken och städar efter mig själv, men det räcker inte långt. Suck, kan man säga. Min rumskamrat suckar otroligt mycket. Jag börjar misstänka att det är åt mig. Han har i princip slutat prata med mig, men han suckar jämt. Man skulle nästan kunna tro att det är jag som stjäl hyllplats i kylskåpet, sover utan lakan och orsakar bruna fläckar i toalettstolen, av hans suckande att döma.
Det verkar inte bli någon landskamp för min del i morgon. Truppen är redan uttagen. Biljetterna är slut också. Jag sätter mitt hopp till att få biljett till Bologna-Inter på söndag. I morgon börjar å andra sidan chokladmässan Cioccoshow här i Bologna, så jag kan åtminstone trösta mig för den missade landskampen. Hela Piazza Maggiore är fyllt av tält. Redan i torsdags såg jag att de byggde på någonting, men det verkade lite väl tidigt för att vara till chokladmässan. Om man tänker efter förstår man ändå att de var tvungna att börja en vecka i förväg. Jag menar: Det är ett stort bygge + De är långsamma => Det tar lång tid att bygga. Så enkelt är det.
Idag skulle mina föräldrar ha åkt till Thailand tillsammans med storebror och hans familj, men på grund av en viss flygstrejk är det inte säkert att de kommer dit. Jag håller tummarna i alla fall, senaste nytt säger att strejken kan ta slut idag, så det kan nog lösa sig.
A presto
Marco Maccherone
Här nere var allt sig likt när jag kom tillbaka. Ostädat, ett berg av disk - ja, ni känner väl igen vid det här laget hur det brukar se ut. Jag drar mitt strå till stacken och städar efter mig själv, men det räcker inte långt. Suck, kan man säga. Min rumskamrat suckar otroligt mycket. Jag börjar misstänka att det är åt mig. Han har i princip slutat prata med mig, men han suckar jämt. Man skulle nästan kunna tro att det är jag som stjäl hyllplats i kylskåpet, sover utan lakan och orsakar bruna fläckar i toalettstolen, av hans suckande att döma.
Det verkar inte bli någon landskamp för min del i morgon. Truppen är redan uttagen. Biljetterna är slut också. Jag sätter mitt hopp till att få biljett till Bologna-Inter på söndag. I morgon börjar å andra sidan chokladmässan Cioccoshow här i Bologna, så jag kan åtminstone trösta mig för den missade landskampen. Hela Piazza Maggiore är fyllt av tält. Redan i torsdags såg jag att de byggde på någonting, men det verkade lite väl tidigt för att vara till chokladmässan. Om man tänker efter förstår man ändå att de var tvungna att börja en vecka i förväg. Jag menar: Det är ett stort bygge + De är långsamma => Det tar lång tid att bygga. Så enkelt är det.
Idag skulle mina föräldrar ha åkt till Thailand tillsammans med storebror och hans familj, men på grund av en viss flygstrejk är det inte säkert att de kommer dit. Jag håller tummarna i alla fall, senaste nytt säger att strejken kan ta slut idag, så det kan nog lösa sig.
A presto
Marco Maccherone
Kommentarer
Postat av: mannndy
Massa mys att träffa dig, älskar dig massa<3
Trackback
