maccherone

Idag gjorde jag debut i Blågult. Eller Gialloblù snarare, jag var ju faktiskt ende svensk i laget. Det finns i och för sig en som heter Harald ['arald] också, men han är nog väldigt mycket italienare ändå. Ser ut lite som Maradona, fast tjockare (än vad Maradona var för 27 år sen).

Det började dåligt för vår del, inte mycket till anfallsspel och lite oflyt i försvaret (ett självmål av mittbacken). 0-3 i halvtid, som hämtades upp till 2-3 i andra. Det får ändå betraktas som ett fall framåt eftersom vi spelade upp oss och resultatmässigt är det klart bättre än 1-5. Min egen insats får jag vara nöjd med, jag fick spela hela matchen på min vänsterkant och fick många positiva kommentarer efteråt.

Med tanke på nivån på spelet var det förbluffande hur seriöst allt runt omkring matchen var. Allas pass/ID-kort samlades in före matchen, domaren (en riktigt bra domare) antecknade namn och nummer på alla och kontrollerade målnäten, alla sprang in på planen på led vid mittlinjen och ställde upp på rad på mitten mot ena långsidan, byten annonserades med nummerskyltar. Spelnivån och tempot var som sagt inte lika bra. Jag var inte ens speciellt trött efteråt, trots att jag sprang mer än de flesta i laget. Det finns en liten Jörgen* i dem allihopa, så att säga.

*Legendariskt otränad spelare i Runtuna IK

Jag var tvungen att diska lite av det som lämnats i köket för att kunna laga middag. Det blev pasta. Mums. Frågan är om jag ska lämna kvar motsvarande mängd av min disk tills de kommer tillbaka. Vid närmare eftertanke kanske det räcker med de två kubikmeter som är kvar.


A presto

Marco Maccherone