maccherone

Matematik är ett språk. Ett snuskigt, ovårdat språk om man är i Italien. Som om det inte var nog med de vanliga ofina uttrycken drog matematikprofessorn i dag till med f-ordet. Det svenska f-ordet. Det där som Honda råkade döpa en bilmodell till. Lite onödigt att ta till det om man pratar om längden av en kurva i planet.


En av många hypermoderna undervisningssalar på Facoltà di Ingegneria.

Som vanligt är jag sent ute med att uppmärksamma högtidsdagar. Grattis i efterskott Rasmus (21 år den 24:e)! I söndags var det dessutom minnesdagen av Italiens befriande från nazisterna samt San Marcos dag, och torsdag förra veckan var Jordens dag (planeten, inte myllan). I dag kan jag ändå vara ute precis i tid och gratulera min brorsdotter Louise, 4 år. Grattis!

Förra veckan, när jag var ute och sprang, såg jag en rolig registeringsskylt. Jag hade förstås ingen kamera med mig, men i dag hittade jag bilen igen. Ägaren till den bilen behövde inte hitta på en egen skylt för att bli tuffast i stan.


BOSS - chefigt värre.

Ni såg väl gårdagens fina skyltar? När jag kom till skolan i dag var det faktiskt en bärgare där som höll på att köra bort en vespa. Han tog den dock inte på släp efter bilen, som skylten implicerar, utan uppe på flaket. Tråkmåns.

Knäskadan som jag ådrog mig för drygt ett år sen har börjat kännas av igen, så jag har inte kunnat springa eller träna fotboll på en vecka. Det var en lite lustig historia förresten, för att gå in på ett sidospår. Jag spelade inomhusfotboll på konstgräs med ett lag som vi satt ihop inom klassen. Vi hade haft tunga motgångar och lidit stora nederlag, oftast med mig som målvakt, men nu hade jag konverterat till mål(o)farlig forward och gjort två mål i föregående match (och missat 7 chanser i matchen innan den). Den här gången gick det ovanligt bra för oss, vi ledde stort och jag hade gjort ett av målen. Under andra halvlek fick jag läge att öka på när jag kom i en 50/50-situation mot målvakten. Tyvärr hann han ut först och fick undan bollen, samtidigt som jag fastnade med foten under honom när jag var på väg fram. Knät böjdes för ett ögonblick åt fel håll innan jag kom loss och föll framåt i svåra smärtor. Än så länge var väl historien inte så rolig, men det kommer en poäng. Det hela utspelade sig den 31:a mars, sent på kvällen. När jag sen haltat hem på cykeln och lagt mig i sängen med benet på en trave kuddar var det redan efter midnatt. Jag skrev till Amanda i ett sms att jag hade skadat knät, men hon trodde mig inte först, eftersom det var första april. När de andra i laget kom till skolan följande dag och talade om att de hade vunnit med 5-1 var det ingen som trodde på det heller. Så kan det gå...

Nu kom jag väldigt långt ifrån det jag tänkte skriva. Jag har kommit fram till att jag är djupt deprimerad. Hur ska man annars förklara att jag äter så mycket choklad? Säkert fem gånger så mycket som en normalt deprimerad person. Det mest chockerande av allt är att studien är gjord i USA, ett av världens fetaste länder. Detta kan ju bara innebära en sak: Jag är inte bara deprimerad, jag är gravt överviktig också.

A presto

Marco Maccherone