Tyst! Jag tittar på fotboll!

Den första åttondelsfinalen mellan Milan och Manchester United hade alla förutsättningar att bli en hejdundrande pubikfest: två lag med samma maskot (en röd djävul) och med en välgrundad rivalitet i europacupspelet, en föredetting som gjorde sin första match mot klubben som byggde hans karriär och en arena fylld med 80 000 åskådare. Matchen blev mycket riktigt en publikfriare. Det tråkiga var bara att publiken inte var med på noterna. Manchester United har ibland kritiserats för att stora delar av hemmapubliken består av äldre herrar med slips som sitter och äter räkmackor, men så dåligt stöd som Milan fick av sina fans i går kväll har nog United aldrig fått på Old Trafford. Bortsett från ett fåtal flaggor och ett arrangemang med färgade plastpåsar vid inmarschen kunde i milanisti inte prestera mer än 5-10 sekunder långa sånger som engagerade ena hörnet av stadion. I mitten av andra halvlek, när de vit-blåklädda gästerna (ingen vacker kombination alls för Manchester United, det var bättre när de hade svarta shorts till bortastället) hade vänt till 3-1 och inte lånade ut bollen var det så tyst bland milanfansen att man tydligt kunde höra de tillresta engelsmännen sjunga från San Siros bortre kortsida. Samtidigt började en del hemmasupportrar gå hem, med en kvart kvar av matchen. Pinsamt för Milan att ha så dåliga fans.


"Du kan inte förstå, kalla det vad du vill... känslor!" och "110 års historia av kämpande för ära" stod det på milanfansen långa dukar. Det hade varit roligt om de visade lite känslor också.

Matchen var ändå, som sagt, riktigt underhållande. Fem vackra mål fick vi se, varav ett lätt övervägande antal i rätt bur. Såna där matchreferat kan ni ju alltid läsa någon annanstans, men jag vill ändå påpeka många spelare var långt ifrån sin högsta standard och gjorde ovanligt enkla misstag. Paul Scholes visade alldeles för tydligt att han är evigt ung och gjorde ett riktigt juniormisstag. Med en svag bakåtpassning spelade han fram Ronaldinho till ett 1-mot-1-läge som, om domaren charmats av Dinhos dykning över Ferdinands långa ben, kunde ha gett en ypperlig chans för Milan att göra 2-0 kort efter det tidiga ledningsmålet. Nani var förmodligen en av de som råkade ut för Rooneys "hårtork" i halvtid, efter att under första halvlek ha slagit ut 4-5 inlägg över kortlinjen i stället för att pricka Rooneys huvud. Beckham hade inte mycket matchen att göra, Dida var nära att boxa ut ett inspel i famnen på Fletcher och Pato imponerade i synnerhet inte på landsmannen Carlos, som satt på stolen bredvid min. Tack vare bytet Valencia in/Nani ut, Rooneys fina huvudspel och Scholes stödjebensfint kunde United, trots den dåliga starten, till slut pricka av den första vinsten på San Siro/Giuseppe Meazza-stadion och åka hem med 3 viktiga bortamål. Själv var jag helnöjd.


En något ofokuserad Sir Alex, ett urklipp av en dåligt zoomad bild på 1-1-målet, slutställningen och det traditionella bytet av svettiga tröjor.

Efter matchen var det skönt att få sätta sig i en varm bil (det kändes iskallt på läktaren, jag satt och skakade) och bege sig hemåt. Först gjorde vi dock ett stopp vid kioskerna utanför arenan för att fylla magen inför färden. Den kiosken jag handlade i hade ett sånt system som innebär att man betalar först och får en biljett som man sen ger till grillmästaren. Jag beställde, fick en biljett, väntade en stund på att hon skulle ta emot min femma, betalade och fick en biljett till. Hon var uppenbarligen ganska stressad, kvinnan i kassan. Gratis är gott, tänkte jag, och växlade in mina två mackor.

San Siros parkering är väldigt rymlig, men vägen därifrån är smal. Vi köade i en halvtimme för att komma ut på vägen, där det sedan var kö ända ut till ringleden. Det är märkligt vad många italienare det är som tror att man löser en trafikstockning genom att tuta. Väl ute på motorvägen var det åtminstone lugnt och glest trafikerat. Jag körde en bit mellan Milano och Modena medan Carlos vilade upp sig inför slutsträckan. Om jag inte visste det förut så vet jag i varje fall nu att jag aldrig ska köpa en Fiat Panda, för obekvämare säten får man leta efter (förslagsvis på universitetet i Bologna, där finns det gott om ryggmördande sittplatser).

När vi kom fram till Bolognas flygplats, där vi hyrt bilen, uppstod snart nya problem. Bilen skulle förstås tankas innan vi lämnade tillbaks den, men flygplatsen erbjöd inga såna möjligheter. Vi frågade några carabinieri om hjälp och blev hänvisade till en mack någon kilometer in mot stan. Vi hittade den, men kom inte överens med sedelautomaten och fick åka till en annan. Även den sedelautomaten var oerhört nyckfull och samarbetsovillig. Efter 38 försök tog den till sist emot tjugan så att vi kunde tanka och parkera dieselåbäket. Därefter skulle vi ta oss in till centrum, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Bussarna gick så klart inte kl 4 på morgonen och någon taxi gick inte att få tag på, vare sig på plats eller per telefon. Efter en halvtimmes desperat letande hejdade vi en man som släppte av ett par släktingar utanför ingången och bad på våra bara knän att få bli skjutsade in till stan. Han tog villigt med oss i bilen och körde till och med en liten omväg för att vi skulle få närmare att gå. En mycket vänlig man, dagens ros till honom!

Till följd av kvällens och nattens äventyr insåg jag att ett besök på morgonlektionen i elteknik skulle vara lönlöst. Det skulle ju vara väldigt pinsamt och sitta på lektionen och sova. I dag fick det därför räcka med energiresurskursen på sena eftermiddagen. Dagens föreläsning fortsatte på temat förbränning och professor Cozzani var verkligen on fire. Skärmsläckaren gick visserligen bara igång fem gånger, men han lyckade hinna med hela 47 "Punto di vista" under 2 ½ timmes tal. Det är mäkta imponerande, jag tror aldrig i världshistorien att någon har upprepat samma uttryck så mycket.

Det var meningen att jag skulle träffa min blivande rumskamrat i dag kl 13:00 på cafét här intill. 13:10 gick jag dit, för att inte komma för tidigt, och satte mig med en kopp chilichoklad som var så stark att jag började nysa. 13:25 fick jag ett meddelande från killen där han frågar om vi kan träffas kl 14 i stället. Jag svarade att det gick, men att han fick komma upp till lägenheten i så fall. Något senare ringde han och frågade var exakt jag menade att vi skulle träffas. "I lägenheten", svarade jag. "Jahaaa", sa han (fast på engelska) "då kommer jag dit nu". En timme senare dök han upp. Han hette Adel, kom från Grenoble i Frankrike och pratade varken engelska eller italienska särskilt bra (allt enligt egen utsago). Han verkade helt OK, rökte inte och luktade inte svett (inte så att det märktes åtminstone, kanske i smyg i så fall). Efter att ha hälsat på alla och sett sig omkring gick han iväg för att hämta sina saker. Han skulle skriva kontrakt och flytta in vid 17-tiden i dag. När jag kom hem efter professor Cozzanis synpunktsparad var mitt rum fortfarande orört. Jag har ännu inte sett till eller hört något ifrån denne mystiske Adel, men det är väl inte helt otänkbart att han bara hade svårt att passa tiden.

A presto

Marco Maccherone


Kommentarer
Postat av: Mannndy

Roligt att du fick gå på en match :) ses i morrn<3

2010-02-18 @ 21:31:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0