Fino alla fine

När det spelar final i Champions League är det lätt att glömma bort de lite mindre matcherna. Sista matchen i kvalet till Premier League (vi säger välkomna till Blackpool), sista omgången i fotbollsallsvenskan före VM-uppehållet (grattis till överlägsna serieledarna Helsingborg, ny viktoria i dag) och sista matchen för säsongen i Campionato Dilettanti B för Atletico Nettuno. Eftersom ingen av mina läsare, mig veterligen, är speciellt fotbollsintresserad gör det antagligen ingenting om jag ägnar mest tid och utrymme åt det sista, fotbollsmässigt sämsta och minst intressanta matchen.

Hela laget, inte minst jag själv, hade vilat sig i form inför fajten mot bottenkollegan Mulino. Eller vilat sig ur form kanske. Jag vet inte vilken sorts form de andra var i innan de vilade, men själv hade jag definitivt haft nytta av att ha kunnat träna de senaste veckorna. Min skärpa var inte på topp, om man säger så. Jag fick två ganska bra chanser som jag inte lyckades omsätta i mål och var inte riktigt bästa vän med bollen de få gånger den nådde mina fötter. Inte blev det bättre av att jag flyttades runt mellan tre olika positioner under den första halvleken. Inledningsvis var jag vänsterback, som vanligt. Sen kom någon på att det vore smart att byta plats på mig och killen som spelade framför mig, för han är också back i vanliga fall och lite mer defensivt lagd. Strax därefter fick jag order om att markera nummer 17, som var längst i deras lag och spelade på innermittfältet. Detta gjorde att jag var tvungen att gå inåt i planen och släppa kanten nästan helt och hållet, samtidigt som några av mina lagkamrater fortsatte diskutera sinsemellan om huruvida jag borde flyttas tillbaka till min ursprungliga position eller ej. Själv visste jag varken ut eller in, och tränaren brydde sig inte om att reda ut uppställningen.

Vi fick ett mål emot oss i första halvlek och ytterligare ett i början på andra, vilket vi dock snabbt replikerade med en reducering. Efter det målet blev det av någon anledning ett vilt rabalder och 2-3 byten för vardera lag. När de sen gjort 3-1 med ett studsande långskott utbröt nästan inbördeskrig i vårt lag, och en spelare bytte mer eller mindre ut sig själv. Vi fick ett reduceringsmål till skänks av domaren: vår anfallare hade friläge och lobbade bollen över målvakten. Tyvärr inte med tillräcklig fart framåt på bollen, så målvakten han upp den medan den höll på att studsa över linjen och fick ut den till hörna. Domaren - vår kvinnliga favoritdomare med de många märkliga domsluten - tyckte dock att hon såg att bollen var inne från halva planen och dömde mål.

Om jag ska se något positivt med matchen så är det väl att knät höll alldeles utmärkt, inte minsta skadekänning. Dessutom fick jag mig en fin solbränna. Vad laget anbelangar måste jag faktiskt göra er besvikna och avslöja att vi inte kom sist i serien (som ni kan se om ni följer länken ovan) och att vi inte ens lyckades hålla vår fina svit av förluster. Tre poäng har de tagit när jag har varit skadad, de rackarna, och Fans Leoni Del'Atlas har uppenbarligen dragit sig ur, eftersom de är nollade i alla kolumner. Det hade jag verkligen inte trott, jumboplatsen verkade reserverad åt oss.

Nu ska jag, som många andra i kväll, hitta någonstans att se CL-finalen.

A presto

Marco Maccherone

I samlarens spår

Man behöver inte vara något snille för att inse att mitt onsdagsschema är ganska rörigt.

9-11 Complementi analisi matematica, aula 12*
9-12 Turbomacchine, aula 16*
11-14 Strumentazione e regolazione industriale, aula 75**
14-17 Impianti meccanici, aula 13/61*

*Viale Risorgimento
**Via Saragozza

Som sagt. Trots den synbara orimligheten i att ha elva timmars lektion under åtta timmar på två olika platser lyckas jag lösa det ganska bra. Det är tio minuters gångväg mellan Viale Risorgimento och Via Saragozza, så om man väljer att gå på analyslektionen 9-11 (en lektion måste ju bort, hur man än vrider och vänder på det) hinner man ta sig till aula 75 inom den akademiska kvarten. Professor Saccani brukar alltid köra två timmar i sträck utan rast för att sen sluta, så det blir en timmes osynlig lunchrast före sista lektionen. Den lektionen är, som synes, förlagd på två platser: två timmar i aula 13 och en timme i aula 61 (p.g.a. lokalbrist). Det är inte helt idealiskt att missa tre timmar Turbomacchine, men analyslektionen ska förmodligen flyttas till tisdag kväll (17-19), så nästa vecka bör jag åtminstone hinna vara med de två första timmarna.

en blogg som är betydligt mer välbesökt (bl.a. av undertecknad) än min skrevs för en vecka sedan om fenomenet Panini. Inte mackorna alltså, utan de som gör samlarbilder till alla stora fotbollsmästerskap (landslag + italienska ligan). Av de många nostalgistinna kommentarena på inlägget att döma är det här med samlarbilder något som verkligen berör och etsar sig fast i minnet. Jag hade själv ett album med några klistermärken i vid VM -98, men jag uppnådde aldrig den hysteriska besatthet av att fylla varje ruta som många andra tycks ha drabbats av (och tur var väl det). Å andra sidan var jag ganska nere i hockeybildträsket ett tag - de bilderna var ju mycket lättare att byta också (inget klister). Jag har en ganska stor samling bilder på det klassiska laget Quebec Nordiques (Foppa har alltid varit en favorit), framförallt på målvakterna Stephane Fiset och Jocelyn Thibault.


Paninis bildbytarmässa i Bologna.

I Italien, Paninis hemland, verkar intresset för sådant här vara ännu större än i Sverige. Bologna FC gav i höstas ut en egen samlarbildserie, med anledning av klubbens hundraårsjubileum, som portionerades ut till alla som gick på den officiella jubileumsmatchen mot Genoa. Matchen förlorades med 1-3 och mina bilder föreställde antingen jättegamla spelare som man aldrig hört talas om (t.ex. Gino Pivotelli) eller aktuella spelare som är ganska dåliga (Giacomo Tedesco). Inträdet var dock generöst jubilieumshalverat till 10 €, och då ingick även en jubileumsflagga. En annan gång när jag var på match fick jag en hel bunt med bilder. De utgjorde någon sorts reklamkampanj för Dacia och föreställer påhittade spelare i påhittade lag, samma bilder i varje paket. Min personliga favorit är målvakten.


Bolognas bilder och Dacias.

När det börjar dra ihop sig till VM nöjer sig de fotbollstokiga italienarna inte med Panini. Nu försöker även Danone att slå mynt av intresset. Carlo Conti, känd programledare från TV, visar i en reklamfilm hur roligt man kan ha med yoghurttillverkarens kylskåpsmagneter med de italienska landslagsspelarna. Lite överdrivet kanske, dessutom måste man dricka väldigt mycket yoghurt för att få ihop hela laget: en magnet per sexpack.


Yoghurt-Chiellini.

De preliminära VM-trupperna togs ut nyligen. Inga stora överraskningar i Italien (ingen Cassano, ingen Totti, ingen Toni, ingen Balotelli), men lite anmärkningsvärt ändå att Panini lyckats få med samtliga (som förvisso bara är nominerade än så länge) Azzurri i årets kollektion. Ja, enligt tidningen City alltså - jag samlar ju inte på såna bilder.

A presto

Marco Maccherone

Bidrag till debatten

Barcelona - Inter var en rätt tråkig match - precis som Mourinho ville ha den. Det var hans show i går. Inte nog med att han visade upp ett stort taktiskt kunnande när han styrde sitt lag till att kväva varje kreativt försök från hemmalaget. Han uppträdde som om han var hög vid sidlinjen (han kanske hade gjort en Fowler?), skrattade åt Mottas utvisning och blandade sig i Guardiolas samtal med Zlatan. Han var så mycket  rockstjärna som en fotbollsmanager någonsin har varit och firades som en sådan efter slutsignalen. Det går inte att påstå att reslutatet var orättvist. Barcelona var för dåliga, mest för att Inter gjorde dem dåliga. Många passar på att halshugga Zlatan, men han var inte mer skyldig än Messi eller Puyol till Barças nederlag. Laget kom inte upp i sin normala standard. De skapade inte tillräckligt, rullade mest runt bollen framför Inters försvarslinje som om det var en handbollsmatch. Nu blir man motvilligt tvungen att hålla på Inter i finalen. Fy för FC Bayern.

Så, nu har jag dragit mitt strå till den stora fotbollsbloggarstacken. Vidare till nästa ämne. Vädret blir ju sällan tråkigt att skriva om när jag är i Italien och ni är i Sverige (haha!). 25 grader, klar himmel och vindstilla. Jag tillbringade en stund i 11 september-parken (inte fullt så dyster som den låter) på eftermiddagen och läste Impianti Meccanici. Jag var dock inte ledig hela dagen, numera har jag tre timmar Turbomacchine på torsdagar. Vi fick besök av en duva i aulan. Antar att den ville lära sig lite aerodynamik.

I morgon bär det av till Milano, där mamma och Malin nu har checkat in på sitt hotell. Jag ska upp och guida dem lite i stan och eventuellt någon mer stans. Förmodligen inte till Atalanta - Bologna i Bergamo på söndag dock, det ligger utanför deras intressesfär.

Nästa hembesök är inbokat. Ryanair hade vulkanrea den här veckan, så det var bara att slå till. Den 10:e juni åker jag upp för att hjälpa Amanda med flytten till vårt nya hem i Lambohov. Denna gång skippar jag den tre timmar långa tågresan till Milano och flyger från Bologna, via Bratislava. Gitarren får följa med också, under namnet Mr EXTRA ITEM SEAT. Jag tvekade lite när jag skulle välja titel - något är man ju tvungen att ta - men jag kom fram till att Mr passade bäst. Den heter ju faktiskt Morgan.

A presto

Marco Maccherone


Fotboll och höns

Efter två dagars tråkigt regnväder kom solen tillbaka. Då hade det inte varit helt fel att tillbringa eftermiddagen på Renato Dall'Ara, tänkte jag och gick dit. Väl framme vid biljettkassan fick jag se att båda kortsidorna var utsålda. För mig, som bara är hobbysupporter, känns det inte riktigt värt att lägga 40 € för att få se matchen från hörnet i stället (eller 60 € för en plats på långsidan), så jag vände hem igen och följde matchen på TV. Matchbevakningen i italiensk TV är lite speciell. Varken Rai (statligt) eller Mediaset (Berlusconis bolag) äger rättigheterna till Serie A, så de får inte visa mål eller annat intressant från matcherna. Det de gör i stället är att samla en massa gäster och en skrikande, blond programledarkvinna i en studio, från vilken de har kontakt via länk till mer eller mindre kända personer (t.ex. Marco Di Vaios fru och Montolivos fästmö) ute på arenorna. De som bevakar matcherna får bara komma till tals om det blir mål i deras match eller om studiovärdinnan vill höra dem läsa en dikt. Resten av tiden larvar de sig i studion eller låter tittarna ta del av hur det går i kändis-Robinson. Det är inget program man sitter klistrad framför precis. Bologna lyckades hur som helst kravla sig lite närmare räddningen när de besegrade lokalrivalen Parma med 2-1, båda målen plus ett bortdömt gjordes av Super-Marco Di Vaio.

I Sverige ser man inte ofta höns inne i stan. Under min tid här nere har jag sett det i Bastia (Korsika) och i Bergamo, båda gångerna lite grann i utkanten av bebyggelsen. I dag såg jag, på väg hem från arenan, någon som hade med sig en höna i något liknande en kattbur (fast det var en förstås hönsbur) ute vid busshållplatsen där jag bor. Sen upptäckte jag även att jag bor granne med en höna. På andra sidan terrassen, under en balkong, finns ett litet inburat hönsrede inbyggt i väggen. Det är tur att de inte har en tupp. Det räcker att kyrkklockorna slår om morgnarna.



Apropå kvalitén på italienska TV-program: det ska väl vara italienare till att marknadsföra fotbollsskor med hjälp av nakenhet. Lotto släpper ett par nya dojor i morgon, utan snören. Det tyckte de alltså var lämpligt att jämföra med en "topless" kvinna. Håhå jaja.

A presto

Marco Maccherone

En riktig lågoddsare

Antingen är det en förbannelse eller en tradition, men Atletico Nettuno kan verkligen inte ta poäng. I dag spelade vi riktigt bra i en halvlek, tog ledningen med 1-0 (friläge, framspelning av mig från mittlinjen) och var helt klart det bättre laget så långt i matchen. Det andra lagets tränare tog ett snack med sina grabbar i halvtid (kanske även med domaren?) och fick dem att spela betydligt mer aggressivt i andra halvlek. Vi stod emot anstormningen bra inledningsvis, de sprang oftast offside. Sen var det någon som tappade bollen på mitten så att de kom 3 mot 2. Vi höll på att reda ut situationen när en av våra mittfältare, en småruffig kille som redan dragit på sig en varning, fällde deras bollförande kille i hörnet av straffområdet. Solklar straff och utvisning efter två gula kort. Vår målvakt (ny för dagen, också en fin tradition vi har) räddade straffen men var chanslös på returen. 10 mot 11 fortsatte vi att kämpa för poängen. Jag spelade fram till ytterligare ett par fina lägen, men avsluten satt inte där de skulle. En del av mina uppspelsförsök gick dessutom till spillo på grund av motvinden och/eller den hårda, leriga planen (vem sa att Råsunda var en åker?). När matchen var nästan slut blev det plötsligt ett jädra liv på andra kanten. Jag uppfattade inte vad det var frågan om, men både spelet och härjandet fortsatte. Motståndarna skickade iväg en långboll som deras anfallare plockade upp och sköt, via målvaktens handskar, i nät. Efter det målet samlades flera av våra spelare kring domaren, som tydligen hade missat något i situationen som föregick målet. Fortfarande ovetande om vad som hänt stod jag vid mittlinjen, beredd att delta i ett sista anfallsförsök. Det blev dock inget sådant. Våra spelare började lämna planen i protest och sköt iväg bollen. Hela vår bänk applåderade och jublade ironiskt när domaren strax därefter blåste av matchen. Jag frågade en i laget vad som hade hänt egentligen. Tydligen hade en i det andra laget stoppat bollen framför sig med händerna, vänt sig om och lagt ner den vid fötterna för att fortsätta spela. Varken domaren eller linjemannen hade sett något av det (antar jag, eftersom de lät saken passera), trots att de stod betydligt närmare händelsen än vad jag gjorde. Det är alltid tråkigt när domarna avgör en match (vi hade dessutom bud på en straff, en likartad fällning som det andra laget fick straff för), men i vårt fall spelar det egentligen ingen roll. Vi håller ju vår stadiga trend av förluster, allt är i sin ordning.

Laget har för övrigt fått en blogg. Det står inte så mycket vettigt där, men det finns lite bilder och en serietabell. Även jag har fastnat på en bild.


Atletico Nettunos nummer tre.

A presto

Marco Maccherone

Blåsta på poängen

Nu är det slut på läsperiod nummer två och dags för tenta-p! Det blir lite olika sorters examinationer denna gång. Först, på torsdag, har jag en skriftlig tenta med räkneuppgifter i kursen om hållbar energianvändning. Nästa tisdag, samma dag som jag åker hem på påsklov, ska jag göra en muntlig tenta i elektronikkursen. I hydraulikkursen ska jag modellera (i ett speciellt datorprogram) och beskriva ett hydrauliskt system, det får jag redovisa i princip när jag vill. Som det känns just nu blir den första tentan den svåraste. Om vi gjort den här sortens beräkningar sen i januari hade det inte varit några problem, men som läget är så började vi med det för två veckor sedan. Det är väldigt dumt egentligen, men hela kursen är lite konstig. Den är åtminstone inte vad man förväntar sig att den ska vara. "Hållbara tekniker för användande av energiresurser" heter den. Det låter ju väldigt behjärtansvärt, modernt och framåtblickande. Det den handlar om är förbränning av kol, olja och naturgas, samt hur man kan rena avgaserna från kväveoxider, sulfater och partiklar. Låter det hållbart? Tentan i sin tur kommer att innehålla beräkningar på kol- och/eller gaskraftverk, med hjälp av metoder som vi alltså har lärt oss alldeles nyligen. Tyvärr måste jag ha missat lektionen då de gjorde kursutvärdering, annars hade jag satt en etta på "Hur väl tycker du att kursen motsvarade dina förväntningar?".

Något som däremot alltid lever upp till förväntningarna är ASD Atletico Nettuno. Ni vet, fotbollslaget jag spelar i. Jag gjorde min andra match för året i dag, den första med den nya coachen vid sidlinjen. Trots att laget verkade spela lite bättre nu än tidigare blev det inga poäng den här gången heller. Domaren hade kanske lite del i det hela, hon var i varje fall inte speciellt bra. Det var samma kvinna som blåste offside på varje anfall i en match vi spelade i höstas. I dag förstod jag inte riktigt vad det var hon koncentrerade sig på att blåsa för, men hon gav väldigt mycket frisparkar. I 60 % av fallen gick det inte att avgöra vilket lag som fick frisparken utan att titta åt vilket håll hon pekade. Bland annat fick jag frispark emot mig när jag, med en motståndare i ryggen, hoppade upp och nickade på ett inlägg i offensivt straffområde. Jag misstänker att hon andades genom den där visselpipan. 0-2 blev det i matchen, förresten. Jag fick med mig en väska hem, som tränaren glömt att ge mig tidigare. En träningsväska med klubbens tryck på, dimensionerad för att smuggla flyktingbarn. Men det är väl för att italienarna ska få plats med badtofflor, badrock, schampo, balsam, hårtork och allt annat viktigt man behöver när man spelar fotboll.

A presto

Marco Maccherone

Kampen mot Napoli

Dagen började inte så lovande för att gå på fotboll. Det regnade och var kallt, och ingen ost hade jag till frukosten. Trots alla dessa järtecken lät vi oss inte nedslås, de tre tappra musketörerna, vi gick på matchen ändå. Det gjorde vi helt rätt i. Kallt var det visserligen fortfarande, men regnet hade upphört och Bologna visade upp ett spel som värmde. Det var inte sambafotboll precis, men de har utvecklats enormt mycket (som Glenn Strömberg skulle säga) som lag sedan de bytte tränare (Papadopopilopoulos ut, Colomba in, till glädje för alla smygdyslektiska sportjournalister). Utan skadade kapten Di Vaio lyckades man tidigt ta ledningen genom en styrning av Zalayeta och kort därefter utöka till 2-0 på en studsande, lång frispark av Adailton. Minuten efter nickade Rinaudo in reduceringen för Napoli, men sen var det slut på måltillverkningen. Adailton prövade några gånger om Di Sanctis hade vaknat i Napoli-buren (han gjorde en riktig tavla på frisparken) utan att få fram mer än en hörna. I slutet på andra halvlek bestals inbytte spjutspetsen Gimenez på två frilägen för att domaren hade sett (i mina ögon obefintliga) ojustheter. Det blev en rättvis, oväntad och välbehövlig seger för Bologna, som därmed fjärmade sig ytterligare från botten (nu på trettonde plats) och samtidigt petade ner Napoli från Champions League-zonen till sjunde plats.

Här skulle det ha varit lite bilder från matchen, men bloggen segar som vanligt.

Annars har jag inte gjort så mycket i dag. Det är söndag och det har som sagt varit ganska tråkigt väder. Jag hittade till min förtjusning ett program om MetallicaSVT Play som jag glatt tittade på. Det var en del i serien "Hitlåtens historia" och skulle handla om Enter Sandman, bandets största kommersiella framgång. Skulle handla om skriver jag, för de spelade även Nothing Else Matters och Wherever I May Roam (från samma skiva) i bakgrunden. De hade även ett historiskt klippbord med bilder och papperslappar som skulle knyta an till början av 90-talet, där de av någon outgrundlig anledning placerat St. Anger (2003). Kvinnan som pratade i bakgrunden mellan intervjuerna var väl heller inget större metal-fan. Det märktes ganska tydligt när hon kallade bandets nye basist Robert Trutillo (tortilla, någon?). Roligt i alla fall att höra Lars prata danska. För er som inte är så intresserade av Metallica kan jag rekommendera avsnittet om Roxettes The Look, samt den något längre dokumentären om Cornelis Vreeswijk (om ni inte redan har sett dem naturligtvis, ni som har de kanalerna på TV-apparaten).

A presto

Marco Maccherone

Tyst! Jag tittar på fotboll!

Den första åttondelsfinalen mellan Milan och Manchester United hade alla förutsättningar att bli en hejdundrande pubikfest: två lag med samma maskot (en röd djävul) och med en välgrundad rivalitet i europacupspelet, en föredetting som gjorde sin första match mot klubben som byggde hans karriär och en arena fylld med 80 000 åskådare. Matchen blev mycket riktigt en publikfriare. Det tråkiga var bara att publiken inte var med på noterna. Manchester United har ibland kritiserats för att stora delar av hemmapubliken består av äldre herrar med slips som sitter och äter räkmackor, men så dåligt stöd som Milan fick av sina fans i går kväll har nog United aldrig fått på Old Trafford. Bortsett från ett fåtal flaggor och ett arrangemang med färgade plastpåsar vid inmarschen kunde i milanisti inte prestera mer än 5-10 sekunder långa sånger som engagerade ena hörnet av stadion. I mitten av andra halvlek, när de vit-blåklädda gästerna (ingen vacker kombination alls för Manchester United, det var bättre när de hade svarta shorts till bortastället) hade vänt till 3-1 och inte lånade ut bollen var det så tyst bland milanfansen att man tydligt kunde höra de tillresta engelsmännen sjunga från San Siros bortre kortsida. Samtidigt började en del hemmasupportrar gå hem, med en kvart kvar av matchen. Pinsamt för Milan att ha så dåliga fans.


"Du kan inte förstå, kalla det vad du vill... känslor!" och "110 års historia av kämpande för ära" stod det på milanfansen långa dukar. Det hade varit roligt om de visade lite känslor också.

Matchen var ändå, som sagt, riktigt underhållande. Fem vackra mål fick vi se, varav ett lätt övervägande antal i rätt bur. Såna där matchreferat kan ni ju alltid läsa någon annanstans, men jag vill ändå påpeka många spelare var långt ifrån sin högsta standard och gjorde ovanligt enkla misstag. Paul Scholes visade alldeles för tydligt att han är evigt ung och gjorde ett riktigt juniormisstag. Med en svag bakåtpassning spelade han fram Ronaldinho till ett 1-mot-1-läge som, om domaren charmats av Dinhos dykning över Ferdinands långa ben, kunde ha gett en ypperlig chans för Milan att göra 2-0 kort efter det tidiga ledningsmålet. Nani var förmodligen en av de som råkade ut för Rooneys "hårtork" i halvtid, efter att under första halvlek ha slagit ut 4-5 inlägg över kortlinjen i stället för att pricka Rooneys huvud. Beckham hade inte mycket matchen att göra, Dida var nära att boxa ut ett inspel i famnen på Fletcher och Pato imponerade i synnerhet inte på landsmannen Carlos, som satt på stolen bredvid min. Tack vare bytet Valencia in/Nani ut, Rooneys fina huvudspel och Scholes stödjebensfint kunde United, trots den dåliga starten, till slut pricka av den första vinsten på San Siro/Giuseppe Meazza-stadion och åka hem med 3 viktiga bortamål. Själv var jag helnöjd.


En något ofokuserad Sir Alex, ett urklipp av en dåligt zoomad bild på 1-1-målet, slutställningen och det traditionella bytet av svettiga tröjor.

Efter matchen var det skönt att få sätta sig i en varm bil (det kändes iskallt på läktaren, jag satt och skakade) och bege sig hemåt. Först gjorde vi dock ett stopp vid kioskerna utanför arenan för att fylla magen inför färden. Den kiosken jag handlade i hade ett sånt system som innebär att man betalar först och får en biljett som man sen ger till grillmästaren. Jag beställde, fick en biljett, väntade en stund på att hon skulle ta emot min femma, betalade och fick en biljett till. Hon var uppenbarligen ganska stressad, kvinnan i kassan. Gratis är gott, tänkte jag, och växlade in mina två mackor.

San Siros parkering är väldigt rymlig, men vägen därifrån är smal. Vi köade i en halvtimme för att komma ut på vägen, där det sedan var kö ända ut till ringleden. Det är märkligt vad många italienare det är som tror att man löser en trafikstockning genom att tuta. Väl ute på motorvägen var det åtminstone lugnt och glest trafikerat. Jag körde en bit mellan Milano och Modena medan Carlos vilade upp sig inför slutsträckan. Om jag inte visste det förut så vet jag i varje fall nu att jag aldrig ska köpa en Fiat Panda, för obekvämare säten får man leta efter (förslagsvis på universitetet i Bologna, där finns det gott om ryggmördande sittplatser).

När vi kom fram till Bolognas flygplats, där vi hyrt bilen, uppstod snart nya problem. Bilen skulle förstås tankas innan vi lämnade tillbaks den, men flygplatsen erbjöd inga såna möjligheter. Vi frågade några carabinieri om hjälp och blev hänvisade till en mack någon kilometer in mot stan. Vi hittade den, men kom inte överens med sedelautomaten och fick åka till en annan. Även den sedelautomaten var oerhört nyckfull och samarbetsovillig. Efter 38 försök tog den till sist emot tjugan så att vi kunde tanka och parkera dieselåbäket. Därefter skulle vi ta oss in till centrum, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Bussarna gick så klart inte kl 4 på morgonen och någon taxi gick inte att få tag på, vare sig på plats eller per telefon. Efter en halvtimmes desperat letande hejdade vi en man som släppte av ett par släktingar utanför ingången och bad på våra bara knän att få bli skjutsade in till stan. Han tog villigt med oss i bilen och körde till och med en liten omväg för att vi skulle få närmare att gå. En mycket vänlig man, dagens ros till honom!

Till följd av kvällens och nattens äventyr insåg jag att ett besök på morgonlektionen i elteknik skulle vara lönlöst. Det skulle ju vara väldigt pinsamt och sitta på lektionen och sova. I dag fick det därför räcka med energiresurskursen på sena eftermiddagen. Dagens föreläsning fortsatte på temat förbränning och professor Cozzani var verkligen on fire. Skärmsläckaren gick visserligen bara igång fem gånger, men han lyckade hinna med hela 47 "Punto di vista" under 2 ½ timmes tal. Det är mäkta imponerande, jag tror aldrig i världshistorien att någon har upprepat samma uttryck så mycket.

Det var meningen att jag skulle träffa min blivande rumskamrat i dag kl 13:00 på cafét här intill. 13:10 gick jag dit, för att inte komma för tidigt, och satte mig med en kopp chilichoklad som var så stark att jag började nysa. 13:25 fick jag ett meddelande från killen där han frågar om vi kan träffas kl 14 i stället. Jag svarade att det gick, men att han fick komma upp till lägenheten i så fall. Något senare ringde han och frågade var exakt jag menade att vi skulle träffas. "I lägenheten", svarade jag. "Jahaaa", sa han (fast på engelska) "då kommer jag dit nu". En timme senare dök han upp. Han hette Adel, kom från Grenoble i Frankrike och pratade varken engelska eller italienska särskilt bra (allt enligt egen utsago). Han verkade helt OK, rökte inte och luktade inte svett (inte så att det märktes åtminstone, kanske i smyg i så fall). Efter att ha hälsat på alla och sett sig omkring gick han iväg för att hämta sina saker. Han skulle skriva kontrakt och flytta in vid 17-tiden i dag. När jag kom hem efter professor Cozzanis synpunktsparad var mitt rum fortfarande orört. Jag har ännu inte sett till eller hört något ifrån denne mystiske Adel, men det är väl inte helt otänkbart att han bara hade svårt att passa tiden.

A presto

Marco Maccherone


Biljetten

 


16/2 kl. 20:45 sitter jag på San Siro (sektor 168) och hejar på Manchester United (i smyg förmodligen, för det är övervägande milanisti kring den sektionen).

A presto

Marco Maccherone

Demontränaren

De ska visst stänga bloggandet för systemunderhåll i natt, så det är väl bäst att jag skyndar mig att skriva. Hälften av den näst sista undervisningsveckan har passerat. Jag har tjuvstartat tentapluggandet lite grand, men det får man göra har jag hört. På dagens lektion i snuskursen var det meningen att vi skulle göra ännu en delpresentation för att visa hur långt vi har kommit. Vi hann med 2 ½ av fyra grupper, tack vare professorns långsökta utläggningar om allt och ingenting. Han var åtminstone förutseende med sitt tidsödande prat och hade redan bokat in en extra lektion på torsdag.

Vi var bara sju personer på träningen, trots att det varken regnade eller var kallt. Det måste vara någon sorts bottenrekord i sig. Tränaren passade på att gå igenom alla fel som hade begåtts under matchen i lördags och lät oss, som uppenbarligen hör till de mest träningsflitiga i laget, springa extra mycket och träna på inkast. Innan träningen satt han i omklädningsrummet och berättade om hur han som ung reste runt i USA, tränade nåt collegelag där och blev "professor i idrott". Jag sätter det inom citationstecken eftersom det måste vara det största skämtet inom den amerikanska akademivärlden sedan arbetsmarknadsministerns examen vid Fairfax. Vi snackar alltså om en 60-årig gubbe med käpp som kan 5 övningar:

Springa runt
Springa diagonalt
Springa fram och tillbaka
Springa sicksack
Spela tvåmål

Om det räcker till en doktorshatt ska jag åka till USA och bli idrottsguru. De kan ju omöjligt ha nått så stora idrottsliga framgångar med den sortens träning. "Jag kunde ha varit manager i den högsta i ligan i USA" sa han. "De erbjöd mig ett långtidskontrakt, en trevåningsvilla och en bil. Men jag tackade nej, för familjen fanns ju i Italien." Yeah, right.

A presto

Marco Maccherone

Statistik ≠ Logik

Några exempel först på typiska talföljder i logiktest:

1   2   3   (...)    Svaret är: 4

2   4   6   (...)    Svaret är: 8

Alla med så långt? Den här då:

5   4   3   (...)    Svaret är: 12

Konstigt va? Det sista var naturligtvis helt ologiskt, men det skulle kunna vara ett exempel på en statistisk följd. ESN-laget i inomhusfotboll som jag har värvats till förlorade sina två första matcher med 14-2 (innan jag var med) respektive 13-2. Två matcher är lite för lite för ett logiskt underlag, men rent spontant skulle man väl gissa att den tredje matchen, logiskt sett, borde sluta 12-2. Fotboll är inte logiskt. Dagens resultat var snarare (som i det sista exemplet) summan av de två föregående. Hur många mål det andra laget fick pricka in kan jag bara uppskatta, men vi gjorde i vilket fall som helst fyra. Återigen stod jag för halva målskörden; jag gjorde ett med knät på hörna och ett drog jag in med en yttersida intill stolpen. Angående vårt bristande försvarsspel kan jag bara säga att jag, för min del, gjorde så gott jag kunde. En tydlig tendens jag såg från bänken (där jag, till följd av andras svaga insikt om sin klena kondition och ovilja att byta när de blev trötta, tillbringade mer än halva matchen) var att våra anfallare blev kvar på motståndarnas planhalva varje gång vi tappade bollen. Det är nästan dödsstraff på det i inomhusfotboll.

Nästa match är vi utan vår tappre målvakt, österrikaren Thomas "Manninger" Flatz. Då vilar ett ännu större ansvar på Marcus "Larsson" Gustafsson, "Goalgetter" även kallad. Det mesta pekar ändå på, ur såväl logisk som statistik synvinkel, att det blir en ny förlust.

A presto

Marco Maccherone


En studie i inkast

Bortamatch idag i Bazzano, en liten bit utanför stan. På vägen dit passerade vi Casalecchio (urk... eller nej förresten, Urk ligger ju i Nederländerna... usch) och en liten by som hette Muffa, vilket jag tyckte var lite roligt. Till själva matchen då: domaren var väldigt... konsekvent. Och väldigt nitisk. Han tillät inte minsta tillstymmelse till ojusthet, så fort någon tänkte ordet "tackla" blåste han frispark. Hans favoritregel var ändå fel inkast. Vartannat inkast gick över till motståndarlaget. Till och med jag blev avblåst för fel inkast en gång, för första gången på 14 år. Nåväl, han var åtminstone lika noggrann med båda lagen. Slutresultatet blev som vanligt i favör för det andra laget, 1-3. Jag hade ingen toppenmatch, men jag stoppade ändå en hel del anfallsförsök på min kant och kan inte lastas för något av baklängesmålen.

Bologna-Inter pågår just nu på Renato Dall'Ara - om jag någon gång har råkat skriva att matchen skulle spelas i morgon är det fel. I skrivande stund (nu låter jag som en riktigt journalist med en deadline, varför hör aldrig Sportbladet av sig?) är ställningen 1-2, ledning för det på pappret överlägsna bortalaget. En kvart återstår, jag håller tummarna för en mirakulös vändning med kvittering i 89:e minuten och straffmål på övertid.

A presto

Marco Maccherone

Ferito, ma non finito

Som om det inte var nog med gårdagens drabbning ute på landet ställde jag denna kväll upp i en femmannamatch i inomhusfotboll för erasmusstudenter. Österrikaren från majonnäskursen och hans tyska vänner behövde förstärkning; förra matchen förlorade de med 14-2. Idag var det ett gäng spanjorer som stod för motståndet. Vårt lag var en blandning av Österrike, Sverige, Tyskland, Schweiz, Italien, Spanien och Frankrike. Det andra laget var ganska duktiga, framförallt mer samspelta än vad vi var. Jag kan tyvärr inte delge er slutresultatet, jag tappade räkningen vid tio ungefär, men jag skulle tro att det blev ungefär samma som förra gången. För min egen del tyckte jag ändå att jag gjorde en godkänd insats. Jag spelade tufft, på (och ibland över) gränsen till fult, fick oförtjänt en handsavblåsning emot mig när jag touchade bollen med magen och gjorde hälften av lagets mål. Ja, ett alltså, det första - en ormdödare från distans tätt intill första stolpen. Det jag ofrånkomligen kommer att komma ihåg mest av den här matchen i morgon är ändå hur jäkla sträv den där mattan var. Till följd av mitt otillåtna spel längs marken ådrog jag mig ett par rejäla skrapsår på höger ben och knä. Vanligt konstgräs kan vara vanskligt att slänga sig på, men det där var mer som heltäckningsmattan i mitt rum, eller som en dörrmatta. En av spanjorerna sparkade mig hårt på höger vrist också när han försökte fälla mig för att stoppa ett anfall. Sicken lurk. Förutom dagens skador har jag även två fina minne från igår: ett nätt skrapsår av en dobb över höger knä och en stortå som är halvt lila efter en stämpling. Jag får nog hoppa på ett ben i morgon.

Bologna spelade hemma mot Palermo idag. Jag hade eventuellt tänkt gå och titta, men det blev inte så. De vann, något överraskande, med 3-1. Under tiden som andra halvlek pågick var jag ute och hämtade lite frisk luft i parken, Giardini Regina Margherita. Det var tydligen Försvarets dag där, massor av militärer och gröna Fiat. Jag kände mig lite som en spion när jag i smyg knäppte en bild på ett stridsfordon och en raketramp. Ni kan få en titt också, men säg inget till Ignazio La Russa. Vittorio Emanuele II, Italiens förste kung, får ni också se en bild på, han satt där i parken på sin pålle. Och till Amanda: en rosa kyrka. Är du helt säker på att du inte vill bo i Italien nu?

Försvarshemligheter på hög nivå.

A presto

Marco Maccherone

Lite fotboll igen

Ny match, ny målvakt, nya tröjor, ny förlust. 2-4 i en match som vi kunde ha gjort något bättre av om vi hade spelat som ett lag. Ett tydligt problem är passningsspelet, som inte alls fungerar. Min analys är att vi tränar för lite och för långsamt på passningar på träningarna. Jag gjorde väl en godkänd insats idag med. Fötterna och knäna höll, men jag nickade ihop med en kille och fick mig en liten bula i pannan. Jag stod dock upp efteråt, till skillnad från den andre, så på något vis vann jag i alla fall den kampen (fast han fick ju frispark).

I varje match jag har spelat hittills har vi haft olika målvakter och olika matchställ. Idag var det en mittback som fick ta på sig handskarna. Dagens tröjfärg var mörkblå-röd, ackompanjerat av ännu mörkblåare byxor och röda strumpor.

Desto bättre går det för tjejerna i LFC. 4-0 mot Umeå idag läste jag, och det första SM-guldet är så gott som hemma. Stort!

A presto

Marco Maccherone

Ja må de leva uti hundrade år

Medan jag var i Toscana och levde loppan har de firat fotbollsklubbens 100-årsjubileum här hemma. Kennet Andersson lär ha varit en av många gamla spelare som kom till stadion i fredags. Jag missade alltså detta, men däremot deltog jag i firandets höjdpunkt idag: ligamatchen mot Genoa. Eller alltså, jag deltog inte i matchen, jag satt på läktaren och hejade. Det var rabatterat inträde idag, halva priset. Dessutom fick man en flagga och fem samlarbilder på gamla fotbollsstofiler.

Jag anar att de flesta som följer min blogg inte gör det av fotbollsintresse, så jag ska försöka fatta mig kort: Bologna var bra i 10 minuter, sen fick Genoa en straff (i andra änden av planen, omöjligt att se från min sida men det var i alla fall någon som ramlade) som de gjorde mål på, och Bolognas spelövertag försvann. En stund senare spelade skyttekungen Floccari fram till 2-0, som stod sig ända till den andra halvlekens 39:e minut (de räknar så här, det är alltså den 84:e matchminuten) då Di Vaio reducerade på straff (hands tror jag). Ett litet hopp för Bologna, som även hade numerärt överläge sedan en dryg halvtimme tillbaka, då Genoas nummer 20 fick sitt andra gula kort (också för handbollsspel). Det hela slutade dock med att Genoa gjorde 3-1 efter ett skickligt genombrott och en fin framspelning av nummer 40.

Publiken i min ände av arenan ägnade sig tyvärr lika mycket åt att skrika "Genoa - la pezza di merda" som att heja på sitt eget lag. Sånt tycker jag inte om. Röklukten är också ett mindre trevligt inslag som man får stå ut med på såna här matcher.



Det är visst ingen som har listat ut bildgåtan från igår, så jag får väl hjälpa er lite: alla tre har levat och verkat i Florens, men det har inte med fotboll att göra (den saknade mannen är med andra ord inte Svennis, Batistuta eller Glenn Hysén). Seså, kläm fram era gissningar nu!

6 dagar kvar tills Amanda kommer. Inte alls långt ju. Men om det ändå vore idag...

A presto

Marco Maccherone

Första matchen i Blågult

Idag gjorde jag debut i Blågult. Eller Gialloblù snarare, jag var ju faktiskt ende svensk i laget. Det finns i och för sig en som heter Harald ['arald] också, men han är nog väldigt mycket italienare ändå. Ser ut lite som Maradona, fast tjockare (än vad Maradona var för 27 år sen).

Det började dåligt för vår del, inte mycket till anfallsspel och lite oflyt i försvaret (ett självmål av mittbacken). 0-3 i halvtid, som hämtades upp till 2-3 i andra. Det får ändå betraktas som ett fall framåt eftersom vi spelade upp oss och resultatmässigt är det klart bättre än 1-5. Min egen insats får jag vara nöjd med, jag fick spela hela matchen på min vänsterkant och fick många positiva kommentarer efteråt.

Med tanke på nivån på spelet var det förbluffande hur seriöst allt runt omkring matchen var. Allas pass/ID-kort samlades in före matchen, domaren (en riktigt bra domare) antecknade namn och nummer på alla och kontrollerade målnäten, alla sprang in på planen på led vid mittlinjen och ställde upp på rad på mitten mot ena långsidan, byten annonserades med nummerskyltar. Spelnivån och tempot var som sagt inte lika bra. Jag var inte ens speciellt trött efteråt, trots att jag sprang mer än de flesta i laget. Det finns en liten Jörgen* i dem allihopa, så att säga.

*Legendariskt otränad spelare i Runtuna IK

Jag var tvungen att diska lite av det som lämnats i köket för att kunna laga middag. Det blev pasta. Mums. Frågan är om jag ska lämna kvar motsvarande mängd av min disk tills de kommer tillbaka. Vid närmare eftertanke kanske det räcker med de två kubikmeter som är kvar.


A presto

Marco Maccherone



Forza Bologna!

Amanda - min prinsessa, min skatt, min ros - var hos sin kompis ikväll, så jag fick hitta på nåt annat att göra. Vad kan då vara bättre (utom att chatta med Amanda då, för det kunde jag ju inte) än att tillbringa denna ljumma afton i september bland fansen i Curva Bulgarelli? (Det var förstås en rent retorisk fråga, jag förväntar mig inga svar. Jag var ju hur som helst bland fansen i Curva Bulgarelli, så det är ingen idé att ni kommer med förslag i efterhand.) För att felcitera en stor tänkare: Vad är väl ett tomt och öde San Siro mot ett levande och sprudlande Renato dall'Ara? (Retorisk fråga igen. Det här är en monolog, förstår ni, då ska man ställa retoriska frågor så att det verkar som att man inte är så ensam.) Det var antaglien mindre folk på arenan idag än på matchen i söndags, men vad annat kan man vänta sig av ett bottenmöte? (Retorisk frå, ja ni fattar. Vem tror jag att jag pratar med?) Det var i alla fall fullt drag på Bolognas kortsida, där jag alltså satt/stod och såg hemmalaget kamma hem sin första trepoängare för säsongen. 1-0 i första halvlek, som inleddes med att BFC:s Mutarelli skadade sig och tvingades byta, till publikens stora jubel (!). Di Vaio satte spiken i kistan med 2-0 i andra och firade på löparbanan framför fansen. En rättvis och välbehövlig seger för Bologna, och en upplevelse för mig - säkerligen inte sista gången jag gick på match på Renato dall'Ara. En billig Di Vaio-tröja har jag köpt mig i alla fall, så att det syns vem jag hejar på i fortsättningen. "Heja" heter ju "Forza" [fårr-tsa] på italienska, men här i Bologna pratar de lite annorlunda. De läspar nämligen på z [fårr-sssa]. Värt att veta.

Bortalaget hette Livorno förresten, om ni undrade.



Men så var det ju det där med att jag inte fick prata med Amanda idag... Jag vet ju åtminstone att hon har det bra där hon är, jag är inte orolig för henne. Nu har jag dessutom suttit här och skrivit så länge att det inte ens är en dag tills vi hörs igen, och bara 16 dagar tills vi träffas =)



Nu får det vara nog för i morgon, det är ju en dag idag också. Eller... det blir lite konstigt när man är vaken efter midnatt. Ännu värre om man är uppe till fyra på morgonen, som min rumskamrat var häromdagen. Konstiga människor, men så sover de ju till 14-15 också.

A presto

Marco Maccherone

San Siro: check!

Nu har man alltså varit på sitt livs första Serie A-match och sett Milan-Bologna på San Siro. Ett halvtomt San Siro, men ändå: San Siro. Det var inte så mycket skönspel som fult spel; Bologna fick in båren fler gånger än vad de hade skott på mål. De kämpade ändå emot bra, jobbade hårt i försvaret och kunde mycket väl ha fått in en kvittering på slutet, då de hade två riktigt vassa chanser på raken. Det hade förvisso även Pippo Inzaghi, som gjorde ett inhopp i andra halvlek, lurade offsidefällan och avslutade sin dubbelchans med ett stolpskott. Di Vaio - Bolognas motsvarighet till Henke Larsson, mannen som räddade klubben kvar i högsta serien förra säsongen - blev utbytt i andra halvlek. Han var nära att zpöa Zlatan i skytteligan förra året, men i år har det börjat sämre.

Summa summarum var det inte mer än rättvist att Seedorf fick sätta segermålet för Milan. Bologna får leta poäng mot de sämre lagen, t.ex. mot Livorno som de möter hemma på Renato dall'Ara på onsdag. Kan hända att jag tar mig dit och ser den, det är ju ändå bara 20 minuters resa, att jämföra med 2½ timme till San Siro. Det är ju lätt att tro att man är framme när man har gått av vid rätt tunnelbanestation, men sen tar det 20 minuter att gå därifrån också. Det var ändå bra att vi inte åkte bil, det hade tagit ännu längre tid och varit mycket besvärligare. Lite bilder från matchen:

Milaneserna gillar sin Super-Pippo. Bolognafansen - inte fullt så många som hemmasupportrarna. Så här högt satt vi. Det är alltså... jättehögt. Många trappor var det också. Om man inte ville ta trapporna kunde man gå i cirklar tills man kom upp. Det fanns spiralramper alltså, man kunde inte gå i cirklar var som helst och komma uppåt. Men det förstod du säkert.

En av fler incidenter som krävde 8 sjukvårdare. Den här stackarn fick bandage runt huvudet. Straffområdesbrottning. Inzaghi i sitt rätta element: offside.

En trogen läsare har observerat att bildtexterna går att läsa ibland, så ni får försöka. Det blir så mycket text här annars som bara handlar om bilderna.

19 dagar kvar tills jag ska till Milano igen och möta Amanda. Det närmar sig, sakta men säkert...

Det blev ett rent sportinlägg det här. Jag kanske ska börja med teman? Mode, matlagning... vad vill folk läsa om? Nåja, vi får se hur det blir med den saken.

A presto

Marco Maccherone

San Siro på söndag!

Jajamensan, nu är det klart! På söndag är det jag som sitter på San Siro och ser stora, starka AC Milan ta sig an de tappra bologneserna, med Marco di Vaio i spetsen. Det ska bli riktigt häftigt (men jag är fortfarande lite avundsjuk på svärfar som ska se Manchester United mot Everton på Old Trafford...). Jag klarade hela biljettköpet på italienska också, så det känns lite bättre inför studiestarten på måndag. En kikare hade varit bra att ha med till matchen, vi ska nämligen sitta högst upp. Men det är mitt på ena långsidan, så det är nog inte helt värdelösa platser ändå.

A presto

Marco Maccherone

RSS 2.0