maccherone

När jag tänker att jag är "nästan färdig" med ett projekt innebär det oftast att jag har gjort lite mer än hälften och det mesta av det kommer jag att ändra. Just när det verkar som att jag kan slappna av och fila på slutsatserna kommer jag på att jag borde redigera någon liten men grundläggande detalj som gör att allt annat måste skrivas om. Nu, till sist, är allt gjort och sista pusselbiten är lagd. Arbetet är utskrivet och inväntar bedömning om c:a 11 timmar. Jag är, efter omständlgheterna, nöjd med vad jag åstadkommit. Det är ju inte speciellt lång tid jag har haft på mig att få mjukvaran att fungera, lära mig hur man använder den, hitta ett ämne som är intressant men inte hyperinvecklat och sen få ut ett vettigt resultat av det. Med de förutsättningarna, plus att jag inte fått låna böcker på skolbiblioteket under hela juni för att jag ska åka i slutet av månaden, kunde knappast ens Gustav de Laval själv ha gjort det bättre.

Djupt försjunken i Navier-Stokes ekvationer som jag var hade jag inte en tanke på det kungliga bröllopet i går. Jag gick ut på rast för att göra lite ärenden på eftermiddagen, köpte en Pavarotti-skiva och en vit slips. Slipsbutiken hade ett specialerbjudande nämligen - "sidenslipsar 5 €, gäller endast i dag". Det märkliga är att de har haft det varje gång jag har gått förbi där. Nåväl, när jag skulle betala skivan och räckte fram swedbankkortet till kassören tittade han på mig och frågade vad jag gjorde här när det är kungligt bröllop. Det var lite oväntat att bli påmind om årets mediahändelse i Sverige av en italienare, men jag har verkligen inte hängt med i allt som skrivits om det. För någon månad sedan trodde jag att det var i juli de skulle gifta sig, och fram till att jag blev påmind om det i går hade jag för mig att datumet var 16:e juni (utan att reflektera över att jag i så fall hade missat det). Hur som helst, det verkar ha varit ett fint bröllop. På fredag ska Kristin och Mattias gifta sig, det är jag helt säker på.

Christian, den fotbollsspelande advokaten som lurade med mig i Atletico Nettuno, skickade mig ett meddelande i går och inbjöd mig att kolla på Kamerun - Danmark med honom och hans vän. I går sågs vi igen för att se Italien - Nya Zeeland. Det som skulle ha varit en skrattmatch för italienarna blev i stället en match att våndas över, en match där de tog poäng på De Rossis (han igen) list och erfarenhet när han dök i straffområdet och fixade chansen som gav kvitteringsmålet. Nya Zeelands mål var visserligen inte heller helt regelrätt, men det ska inte skyllas på domarna eftersom ingen annan heller såg den nätta touchen fram till den offsidestående Smeltz förrän på reprisen. Många av de kommentarer jag har läst nu efter matchenn handlar om att italienarna filmar, fuskar och spelar tråkig fotboll. Visst ramlade de ofta, men hälften av gångerna var det för att de fick en armbåge i örat. Nyzeeländarna lärde sig så småningom hur man skulle vinna domarens sympatier och "förstärkte situationer" de också. Till slut fick domaren nog och varnade en nyzeeländare för att han fick kramp. Bara två poäng på två matcher för Italien (1-1 även i den första), som faktiskt kan gå vidare som grupptvåa på tre poäng om de spelar oavgjort mot Slovakien samtidigt som Paraguay vinner mot Nya Zeeland. Italien - Slovakien 1-1, kan det vara värt att sätta pengar på?

A presto

Marco Maccherone