maccherone

Amanda - min prinsessa, min skatt, min ros - var hos sin kompis ikväll, så jag fick hitta på nåt annat att göra. Vad kan då vara bättre (utom att chatta med Amanda då, för det kunde jag ju inte) än att tillbringa denna ljumma afton i september bland fansen i Curva Bulgarelli? (Det var förstås en rent retorisk fråga, jag förväntar mig inga svar. Jag var ju hur som helst bland fansen i Curva Bulgarelli, så det är ingen idé att ni kommer med förslag i efterhand.) För att felcitera en stor tänkare: Vad är väl ett tomt och öde San Siro mot ett levande och sprudlande Renato dall'Ara? (Retorisk fråga igen. Det här är en monolog, förstår ni, då ska man ställa retoriska frågor så att det verkar som att man inte är så ensam.) Det var antaglien mindre folk på arenan idag än på matchen i söndags, men vad annat kan man vänta sig av ett bottenmöte? (Retorisk frå, ja ni fattar. Vem tror jag att jag pratar med?) Det var i alla fall fullt drag på Bolognas kortsida, där jag alltså satt/stod och såg hemmalaget kamma hem sin första trepoängare för säsongen. 1-0 i första halvlek, som inleddes med att BFC:s Mutarelli skadade sig och tvingades byta, till publikens stora jubel (!). Di Vaio satte spiken i kistan med 2-0 i andra och firade på löparbanan framför fansen. En rättvis och välbehövlig seger för Bologna, och en upplevelse för mig - säkerligen inte sista gången jag gick på match på Renato dall'Ara. En billig Di Vaio-tröja har jag köpt mig i alla fall, så att det syns vem jag hejar på i fortsättningen. "Heja" heter ju "Forza" [fårr-tsa] på italienska, men här i Bologna pratar de lite annorlunda. De läspar nämligen på z [fårr-sssa]. Värt att veta.

Bortalaget hette Livorno förresten, om ni undrade.



Men så var det ju det där med att jag inte fick prata med Amanda idag... Jag vet ju åtminstone att hon har det bra där hon är, jag är inte orolig för henne. Nu har jag dessutom suttit här och skrivit så länge att det inte ens är en dag tills vi hörs igen, och bara 16 dagar tills vi träffas =)



Nu får det vara nog för i morgon, det är ju en dag idag också. Eller... det blir lite konstigt när man är vaken efter midnatt. Ännu värre om man är uppe till fyra på morgonen, som min rumskamrat var häromdagen. Konstiga människor, men så sover de ju till 14-15 också.

A presto

Marco Maccherone