Fino alla fine
När det spelar final i Champions League är det lätt att glömma bort de lite mindre matcherna. Sista matchen i kvalet till Premier League (vi säger välkomna till Blackpool), sista omgången i fotbollsallsvenskan före VM-uppehållet (grattis till överlägsna serieledarna Helsingborg, ny viktoria i dag) och sista matchen för säsongen i Campionato Dilettanti B för Atletico Nettuno. Eftersom ingen av mina läsare, mig veterligen, är speciellt fotbollsintresserad gör det antagligen ingenting om jag ägnar mest tid och utrymme åt det sista, fotbollsmässigt sämsta och minst intressanta matchen.
Hela laget, inte minst jag själv, hade vilat sig i form inför fajten mot bottenkollegan Mulino. Eller vilat sig ur form kanske. Jag vet inte vilken sorts form de andra var i innan de vilade, men själv hade jag definitivt haft nytta av att ha kunnat träna de senaste veckorna. Min skärpa var inte på topp, om man säger så. Jag fick två ganska bra chanser som jag inte lyckades omsätta i mål och var inte riktigt bästa vän med bollen de få gånger den nådde mina fötter. Inte blev det bättre av att jag flyttades runt mellan tre olika positioner under den första halvleken. Inledningsvis var jag vänsterback, som vanligt. Sen kom någon på att det vore smart att byta plats på mig och killen som spelade framför mig, för han är också back i vanliga fall och lite mer defensivt lagd. Strax därefter fick jag order om att markera nummer 17, som var längst i deras lag och spelade på innermittfältet. Detta gjorde att jag var tvungen att gå inåt i planen och släppa kanten nästan helt och hållet, samtidigt som några av mina lagkamrater fortsatte diskutera sinsemellan om huruvida jag borde flyttas tillbaka till min ursprungliga position eller ej. Själv visste jag varken ut eller in, och tränaren brydde sig inte om att reda ut uppställningen.
Vi fick ett mål emot oss i första halvlek och ytterligare ett i början på andra, vilket vi dock snabbt replikerade med en reducering. Efter det målet blev det av någon anledning ett vilt rabalder och 2-3 byten för vardera lag. När de sen gjort 3-1 med ett studsande långskott utbröt nästan inbördeskrig i vårt lag, och en spelare bytte mer eller mindre ut sig själv. Vi fick ett reduceringsmål till skänks av domaren: vår anfallare hade friläge och lobbade bollen över målvakten. Tyvärr inte med tillräcklig fart framåt på bollen, så målvakten han upp den medan den höll på att studsa över linjen och fick ut den till hörna. Domaren - vår kvinnliga favoritdomare med de många märkliga domsluten - tyckte dock att hon såg att bollen var inne från halva planen och dömde mål.
Om jag ska se något positivt med matchen så är det väl att knät höll alldeles utmärkt, inte minsta skadekänning. Dessutom fick jag mig en fin solbränna. Vad laget anbelangar måste jag faktiskt göra er besvikna och avslöja att vi inte kom sist i serien (som ni kan se om ni följer länken ovan) och att vi inte ens lyckades hålla vår fina svit av förluster. Tre poäng har de tagit när jag har varit skadad, de rackarna, och Fans Leoni Del'Atlas har uppenbarligen dragit sig ur, eftersom de är nollade i alla kolumner. Det hade jag verkligen inte trott, jumboplatsen verkade reserverad åt oss.
Nu ska jag, som många andra i kväll, hitta någonstans att se CL-finalen.
A presto
Marco Maccherone
Hela laget, inte minst jag själv, hade vilat sig i form inför fajten mot bottenkollegan Mulino. Eller vilat sig ur form kanske. Jag vet inte vilken sorts form de andra var i innan de vilade, men själv hade jag definitivt haft nytta av att ha kunnat träna de senaste veckorna. Min skärpa var inte på topp, om man säger så. Jag fick två ganska bra chanser som jag inte lyckades omsätta i mål och var inte riktigt bästa vän med bollen de få gånger den nådde mina fötter. Inte blev det bättre av att jag flyttades runt mellan tre olika positioner under den första halvleken. Inledningsvis var jag vänsterback, som vanligt. Sen kom någon på att det vore smart att byta plats på mig och killen som spelade framför mig, för han är också back i vanliga fall och lite mer defensivt lagd. Strax därefter fick jag order om att markera nummer 17, som var längst i deras lag och spelade på innermittfältet. Detta gjorde att jag var tvungen att gå inåt i planen och släppa kanten nästan helt och hållet, samtidigt som några av mina lagkamrater fortsatte diskutera sinsemellan om huruvida jag borde flyttas tillbaka till min ursprungliga position eller ej. Själv visste jag varken ut eller in, och tränaren brydde sig inte om att reda ut uppställningen.
Vi fick ett mål emot oss i första halvlek och ytterligare ett i början på andra, vilket vi dock snabbt replikerade med en reducering. Efter det målet blev det av någon anledning ett vilt rabalder och 2-3 byten för vardera lag. När de sen gjort 3-1 med ett studsande långskott utbröt nästan inbördeskrig i vårt lag, och en spelare bytte mer eller mindre ut sig själv. Vi fick ett reduceringsmål till skänks av domaren: vår anfallare hade friläge och lobbade bollen över målvakten. Tyvärr inte med tillräcklig fart framåt på bollen, så målvakten han upp den medan den höll på att studsa över linjen och fick ut den till hörna. Domaren - vår kvinnliga favoritdomare med de många märkliga domsluten - tyckte dock att hon såg att bollen var inne från halva planen och dömde mål.
Om jag ska se något positivt med matchen så är det väl att knät höll alldeles utmärkt, inte minsta skadekänning. Dessutom fick jag mig en fin solbränna. Vad laget anbelangar måste jag faktiskt göra er besvikna och avslöja att vi inte kom sist i serien (som ni kan se om ni följer länken ovan) och att vi inte ens lyckades hålla vår fina svit av förluster. Tre poäng har de tagit när jag har varit skadad, de rackarna, och Fans Leoni Del'Atlas har uppenbarligen dragit sig ur, eftersom de är nollade i alla kolumner. Det hade jag verkligen inte trott, jumboplatsen verkade reserverad åt oss.
Nu ska jag, som många andra i kväll, hitta någonstans att se CL-finalen.
A presto
Marco Maccherone
Kommentarer
Trackback
