maccherone

Det var vissa problem att komma åt nätet i morse också, jag hade annars tänkt avsluta med de sista ledtrådarna redan då så att jag kunde avslöja det rätta svaret innan jag åker hem igen. Men det får bli som det blir, sista delen kommer här:

På 2 poäng: Inte listat ut det än? Kors i taket! En till ordvits då: instrument + guldpeng = ... ? Var det någon som sa GR20? Då är du på rätt spår, inte alls ute och cyklar. Kompositören Bach eller hjälten i Den oändliga historien kan också föra tankarna till vår stad.

Rätt svar, förklaring till ledtrådar och redogörelse för resan kommer i morgon. Skynda på att gissa, två poäng är bättre än noll.

Om det är någon som är orolig att jag ska blåsa bort kan jag meddela att jag inte är på atlantkusten. Det har varit blåsigt på eftermiddagen, men inga farligt starka vindar.

A presto

Marco Maccherone

På grund av diverse anslutningsproblem och viss brådska i går blev det ingen ny ledtråd, men den kommer här.

På 4 poäng: Legenden säger att Christoffer Columbus kommer från denna region, vilket uppmärksammas med en plats till hans minne i den påstådda födelsestaden. I denna stad, inte långt ifrån resans mål, huserar dessutom en inte helt obekant grupp fallskärmshoppare. Staden jag söker var länge regionens huvudstad, innan en annan världskänd man från området, ofta nämnd vid förnamn, gjorde sin egen hemstad till huvudstad. Denna stads namn delar för övrigt ursprung med ett fotbollslag och ett rengöringsmedel. Numera står stadens son staty både här och i vår stad, på höga podier för att dölja hans ringa längd. Eskilstuna-Larsson i fotbollslandslaget kan ge ledning till resans mål.

Jag är redan på plats, så det kan vara dags att gissa nu för de som inte har gjort det. Bättre deltagande annars än förra gången, tre gissningar har jag fått hittills.

A presto

Marco Maccherone

Under dagens långa hål i schemat kunde jag äntligen avsluta min odyssé och genomföra min ansökan om att skriva in mig som tillfällig medborgare i Bologna. Det var inte särskilt svårt alls, när man väl kom till rätt ställe. Jag betjänades av en ung dam med 100 % målade ögonbryn och namnet VIKTOR tatuerat på vänster ringfinger. Nu känns det lite mindre bortkastat att ha lagt 50 € på en översättning som jag lika gärna kunde ha gjort själv. Eventuellt kommer polisen och hälsar på nästa vecka, sa damen bakom disken. Bäst att gömma knarket.

I Änglar och demoner springer Robert Langdon runt i Rom och jagar en mördare, samtidigt som han följer en listigt planerad väg som bildar ett kors på kartan. Riktigt så genomtänkt var inte vägen som jag följde för att hitta rätt kommunkontor, men det blev nästan en stjärna.



Jag har givetvis inte missat att det pågår olympiska spel i Vancouver, men jag antar att ni där hemma har minst lika bra koll på hur det går för Sverige som jag har (antagligen bättre). Jag gläds så klart över alla medaljer och sörjer för att Tre kronor fick stryk, men när norrmännen här inte är intresserade av sport är det inte lika kul. Jag frågade  om de följde OL, men det sa de att det hade de inte gjort, så då var det ju ingen idé att reta dem för stafettförlusten mot Sverige.

Resan går vidare... den har förstås inte börjat än, men ledtrådarna fortsätter att komma. En gissning har jag fått, jag tog bort den så att ni andra kan gissa utan att påverkas av vad mamma tror.

På 6 poäng: Asterix och Obelix passade så klart på att prova traktens berömda vildsvin, som föds upp på de för området lika typiska kastanjerna. De stötte även på befolkningens lathet, stolthet och snarstuckenhet. Folket här har i alla tider kämpat mot ockupationsmakter och överhet, vilket under perioder tagit sig uttryck i terrorattentat. Guran och hans kjol kan föra tankarna mot vår stad.

Skynda er att gissa, i morgon är jag redan på väg!

A presto

Marco Maccherone

Mina glada dagar med eget rum är räknade. På fredag flyttar Olivier in, den franska killen som jag knappt hann hälsa på när han var här och tittade på lägenheten i går. Eftersom jag inte har pratat med killen kan jag bara hoppas att han inte är för mycket partyinriktad och planerar att vända på dygnet hela veckan (som den förre franske spekulanten, eller turkarna för den delen), för i så fall tror jag inte att vi kommer att trivas med varandra. Sen får han gärna hålla sina sniglar för sig själv, om han tänker äta såna.

Från och med i går utökades mitt schema med fem timmars matematisk analys. Än så länge verkar det vara en riktigt trevlig kurs, professorn är mer lik Micke Langer än Bas-araben i sitt sätt att undervisa. Det värsta är att onsdagslektionen ligger mitt på lunchen, 12-14, så jag hade knappt tid att gå och köpa en macka efter eltekniken. Förhoppningsvis går lektionen att flytta fram ett par timmar, det är ju inte vettigt att ha det på det här viset.

På tal om eget rum så har Amanda hittat en lägenhet som vi kanske kan flytta till i sommar. En fyra på bottenplan i Lambohov: 90 kvm, uteplats, nära till universitetet (för mig), nära till träningen (för mig, igen) och nära till våra vänner Frida och Thomas, som också drar till Lambo. Helst ville vi kanske ha ett radhus, men en stor lägenhet med trädgård borde duga gott åt oss. Hur som helst ska det bli underbart att bo med Amanda!

Inga gissningar på resmålet än, så jag fortsätter väl med nästa ledtråd...

På 8 poäng: Var det inte tillräckligt tydligt på 10 poäng? Tänk på att alla medel är tillåtna! Staden och området däromkring är kanske inte det mest typiska turistmålet, men Asterix har varit här. Eventuellt kan det hjälpa att tänka på italienskt stål, ett vanligt räknesystem eller en butik som säljer gravstenar. Nu ska ni väl inte komma till korta!

Det är så ordvitsigt så det är inte klokt! Sex poäng delades ut förra gången, men här tror jag faktiskt att någon med huvudet på skaft kan plocka en åtta.

A presto

Marco Maccherone

På fredag ger jag mig ut på en ny resa. Jag tänkte försöka göra en liten "På spåret"-lek av det igen, ni vet ju hur det går till nu. En ny ledtråd varje dag, obegränsat antal gissningar (förutom för de som redan har fått veta vart jag ska). Är ni med?

På 10 poäng: Jag lämnar bostaden med tvillingtornen och ger mig ut på en resa i flera etapper. Den första delen av resan för mig till en närbelägen stad som är och har varit populär bland både danskar och svenskar, därefter viker jag av mot kusten. Utan att utstråla storhetsvansinne skulle man då kunna påstå att jag är en bra bit på väg till slumålet. En lång tradition av invasion och ockupation har präglat regionens historia, en region där man talar på ett sätt som starkt skiljer sig från landet i övrigt. Staden jag ska söker är en befäst hamnstad med viktiga färjeförbindelser, men där finns också järnvägsstation och flygplats.

Så långt är ledningen ganska lik det jag skrev när jag skulle åka till Nice, men denna gång är det en helt annan stad jag söker.

A presto

Marco Maccherone

En underbar helg med Amanda är till ända och nedräkningen börjar till nästa gång vi ses. Trots att vi denna gång reste runt mer än vi gjort tidigare och hann med fler städer så tog vi det ändå ganska lugnt. Vi åt lunch i Milano, middag i Bologna, åkte till Florens på lördagen och tog därifrån en tur till Pisa på söndagen. I går följdes vi åt på tåget upp till Mestre (via Bologna igen) innan älsklingen satte sig på bussen till Trevisos flygplats.

Eftersom jag har varit i både Florens och Pisa förut tog vi oss runt ganska snabbt i båda städerna och såg de viktigaste sakerna utan några större omvägar (Ponte Vecchio, il Duomo, Davidstatyn, marknaden, det lutande tornet). Vi tog tillfället i akt att lämna in Amandas ring på lagning när vi ändå hade vägarna förbi, den är köpt på Ponte Vecchio. Pärlan har suttit lite lös på sistone och ramlat av vid ett par tillfällen. Det var inga som helst problem att få det fixat, de krävde varken kvitto eller betalning.

Pizzan var god även denna gång, men inte riktigt som den brukar, vare sig i Florens eller i Pisa. De kulinariska höjdpunkterna var i stället en osteria intill hotellet samt att vi fick frukost på sängen. Vädret var inte så pjåkigt heller, för den delen. Visserligen lite mulet och några regnstänk, men med tanke på vad jag har hört om vädret (och inställda tåg) hemma i Sverige tror jag att de flesta av er gärna hade bytt med oss.



Hyresvärden ger sig inte med att försöka fylla lägenheten till sista plats. I eftermiddag kommer hon hit med en ny fransman för att visa mitt rum. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att skrämma bort den här, men det verkar ju fungera att vara pluggis (eller, hrm, sig själv). Torkställningen med tvätten från i går får stå kvar i alla fall, det får inte vara för städat.

A presto

Marco Maccherone

Ärlighet varar längst! Varje gång någon har kommit för att titta på mitt rum har jag lämnat det lätt ostädat för att avskräcka lite - jag har aldrig varit hemma, så jag har inte kunnat påverka på annat sätt. Fransmannen som var på väg att flytta in i går gick tydligen inte på det tricket. Däremot flydde han hals över huvud när han varit här och träffat oss som bor här och insett att jag är, som han så vackert formulerade det, "en av de där seriösa erasmusstudenterna" som går upp kl 8 varje dag och går och lägger mig före midnatt. Han ville festa och röka vattenpipa hela veckorna, men vi sa att vi håller festerna till helgerna och att lägenheten är rökfri. I bland är det bäst att vara ärlig, uppenbarligen. Carlos har annars föreslagit att jag ska låtsas vara homosexuell när det kommer killar för att kolla på rummet, men det kan ju slå fruktansvärt fel också.

I morgon kommer äntligen Amanda hit! Regnet ska visst komma också, men det får gärna ge sig av igen så att det inte stör vår kvalitetstid tillsammans i Florens.

A presto

Marco Maccherone

Den första åttondelsfinalen mellan Milan och Manchester United hade alla förutsättningar att bli en hejdundrande pubikfest: två lag med samma maskot (en röd djävul) och med en välgrundad rivalitet i europacupspelet, en föredetting som gjorde sin första match mot klubben som byggde hans karriär och en arena fylld med 80 000 åskådare. Matchen blev mycket riktigt en publikfriare. Det tråkiga var bara att publiken inte var med på noterna. Manchester United har ibland kritiserats för att stora delar av hemmapubliken består av äldre herrar med slips som sitter och äter räkmackor, men så dåligt stöd som Milan fick av sina fans i går kväll har nog United aldrig fått på Old Trafford. Bortsett från ett fåtal flaggor och ett arrangemang med färgade plastpåsar vid inmarschen kunde i milanisti inte prestera mer än 5-10 sekunder långa sånger som engagerade ena hörnet av stadion. I mitten av andra halvlek, när de vit-blåklädda gästerna (ingen vacker kombination alls för Manchester United, det var bättre när de hade svarta shorts till bortastället) hade vänt till 3-1 och inte lånade ut bollen var det så tyst bland milanfansen att man tydligt kunde höra de tillresta engelsmännen sjunga från San Siros bortre kortsida. Samtidigt började en del hemmasupportrar gå hem, med en kvart kvar av matchen. Pinsamt för Milan att ha så dåliga fans.


"Du kan inte förstå, kalla det vad du vill... känslor!" och "110 års historia av kämpande för ära" stod det på milanfansen långa dukar. Det hade varit roligt om de visade lite känslor också.

Matchen var ändå, som sagt, riktigt underhållande. Fem vackra mål fick vi se, varav ett lätt övervägande antal i rätt bur. Såna där matchreferat kan ni ju alltid läsa någon annanstans, men jag vill ändå påpeka många spelare var långt ifrån sin högsta standard och gjorde ovanligt enkla misstag. Paul Scholes visade alldeles för tydligt att han är evigt ung och gjorde ett riktigt juniormisstag. Med en svag bakåtpassning spelade han fram Ronaldinho till ett 1-mot-1-läge som, om domaren charmats av Dinhos dykning över Ferdinands långa ben, kunde ha gett en ypperlig chans för Milan att göra 2-0 kort efter det tidiga ledningsmålet. Nani var förmodligen en av de som råkade ut för Rooneys "hårtork" i halvtid, efter att under första halvlek ha slagit ut 4-5 inlägg över kortlinjen i stället för att pricka Rooneys huvud. Beckham hade inte mycket matchen att göra, Dida var nära att boxa ut ett inspel i famnen på Fletcher och Pato imponerade i synnerhet inte på landsmannen Carlos, som satt på stolen bredvid min. Tack vare bytet Valencia in/Nani ut, Rooneys fina huvudspel och Scholes stödjebensfint kunde United, trots den dåliga starten, till slut pricka av den första vinsten på San Siro/Giuseppe Meazza-stadion och åka hem med 3 viktiga bortamål. Själv var jag helnöjd.


En något ofokuserad Sir Alex, ett urklipp av en dåligt zoomad bild på 1-1-målet, slutställningen och det traditionella bytet av svettiga tröjor.

Efter matchen var det skönt att få sätta sig i en varm bil (det kändes iskallt på läktaren, jag satt och skakade) och bege sig hemåt. Först gjorde vi dock ett stopp vid kioskerna utanför arenan för att fylla magen inför färden. Den kiosken jag handlade i hade ett sånt system som innebär att man betalar först och får en biljett som man sen ger till grillmästaren. Jag beställde, fick en biljett, väntade en stund på att hon skulle ta emot min femma, betalade och fick en biljett till. Hon var uppenbarligen ganska stressad, kvinnan i kassan. Gratis är gott, tänkte jag, och växlade in mina två mackor.

San Siros parkering är väldigt rymlig, men vägen därifrån är smal. Vi köade i en halvtimme för att komma ut på vägen, där det sedan var kö ända ut till ringleden. Det är märkligt vad många italienare det är som tror att man löser en trafikstockning genom att tuta. Väl ute på motorvägen var det åtminstone lugnt och glest trafikerat. Jag körde en bit mellan Milano och Modena medan Carlos vilade upp sig inför slutsträckan. Om jag inte visste det förut så vet jag i varje fall nu att jag aldrig ska köpa en Fiat Panda, för obekvämare säten får man leta efter (förslagsvis på universitetet i Bologna, där finns det gott om ryggmördande sittplatser).

När vi kom fram till Bolognas flygplats, där vi hyrt bilen, uppstod snart nya problem. Bilen skulle förstås tankas innan vi lämnade tillbaks den, men flygplatsen erbjöd inga såna möjligheter. Vi frågade några carabinieri om hjälp och blev hänvisade till en mack någon kilometer in mot stan. Vi hittade den, men kom inte överens med sedelautomaten och fick åka till en annan. Även den sedelautomaten var oerhört nyckfull och samarbetsovillig. Efter 38 försök tog den till sist emot tjugan så att vi kunde tanka och parkera dieselåbäket. Därefter skulle vi ta oss in till centrum, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Bussarna gick så klart inte kl 4 på morgonen och någon taxi gick inte att få tag på, vare sig på plats eller per telefon. Efter en halvtimmes desperat letande hejdade vi en man som släppte av ett par släktingar utanför ingången och bad på våra bara knän att få bli skjutsade in till stan. Han tog villigt med oss i bilen och körde till och med en liten omväg för att vi skulle få närmare att gå. En mycket vänlig man, dagens ros till honom!

Till följd av kvällens och nattens äventyr insåg jag att ett besök på morgonlektionen i elteknik skulle vara lönlöst. Det skulle ju vara väldigt pinsamt och sitta på lektionen och sova. I dag fick det därför räcka med energiresurskursen på sena eftermiddagen. Dagens föreläsning fortsatte på temat förbränning och professor Cozzani var verkligen on fire. Skärmsläckaren gick visserligen bara igång fem gånger, men han lyckade hinna med hela 47 "Punto di vista" under 2 ½ timmes tal. Det är mäkta imponerande, jag tror aldrig i världshistorien att någon har upprepat samma uttryck så mycket.

Det var meningen att jag skulle träffa min blivande rumskamrat i dag kl 13:00 på cafét här intill. 13:10 gick jag dit, för att inte komma för tidigt, och satte mig med en kopp chilichoklad som var så stark att jag började nysa. 13:25 fick jag ett meddelande från killen där han frågar om vi kan träffas kl 14 i stället. Jag svarade att det gick, men att han fick komma upp till lägenheten i så fall. Något senare ringde han och frågade var exakt jag menade att vi skulle träffas. "I lägenheten", svarade jag. "Jahaaa", sa han (fast på engelska) "då kommer jag dit nu". En timme senare dök han upp. Han hette Adel, kom från Grenoble i Frankrike och pratade varken engelska eller italienska särskilt bra (allt enligt egen utsago). Han verkade helt OK, rökte inte och luktade inte svett (inte så att det märktes åtminstone, kanske i smyg i så fall). Efter att ha hälsat på alla och sett sig omkring gick han iväg för att hämta sina saker. Han skulle skriva kontrakt och flytta in vid 17-tiden i dag. När jag kom hem efter professor Cozzanis synpunktsparad var mitt rum fortfarande orört. Jag har ännu inte sett till eller hört något ifrån denne mystiske Adel, men det är väl inte helt otänkbart att han bara hade svårt att passa tiden.

A presto

Marco Maccherone

Både bloggen och telefonen fick för sig att de inte skulle fungera i går kväll, men nu verkar det som att tekniken är med mig igen. Jag fick flera sms från en kille som var här och tittade på rummet i går när jag var i skolan och som vill träffa mig innan han bestämmer sig för om han ska skriva kontrakt. Telefonens märkliga tillstånd gjorde att jag inte kunde svara förrän halv tolv, vilket i och för sig troligen inte är till nackdel om jag ska ha någon chans att få behålla rummet för mig själv. Killen är fransk och skriver ganska dålig engelska. Han hade ganska bråttom att mötas, men han får vackert vänta till i morgon. I dag har jag viktigare saker för mig.

I kväll är det äntligen dags för drabbningen mellan Milan och Manchester United. Jag har en tendens att sova ganska dåligt före stora dagar som denna, så även i natt. Jag minns dock att jag drömde om en match, men då var det United borta mot Chelsea. Det gick riktigt illa, så jag hoppas att det inte var en sanndröm. United låg under med 1-0 och Gary Neville slog ett inlägg snett inåt-bakåt från motståndarnas kortlinje så dåligt att bollen gick ner till eget straffområde och tappades ut till hörna av Van der Sar. Så dåligt kan man faktiskt inte passa.

Milan ryckte upp sig senast och tog revansch mot Udinese för nederlaget i cupen. Hopplöse Huntelaar gjorde två mål, så det finns väl viss chans att han startar i kväll också. Beckham brukar få börja på bänken, men han får gärna komma in och sätta ett självmål, det skulle vara kul. United kommer med Rooney i kanonform, det är dags att han får näta i Champions League också.

I går hade jag min första laboration i Bologna, el-lab var det. Den skilde sig från de flesta laborationer jag varit med om på så vis att den var väldigt kort och helt och hållet lärarledd, eller snarare genomförd av läraren. Vi fick titta på när han demonstrerade en elmotor som fungerade både synkront och asynkront. Inte så fruktansvärt intressant, men jag var ändå tvungen att koncentrera mig för att hänga med, för det skulle skrivas labrapport på det sen. Min maskinarvän sa att det antagligen inte skulle behöva vara någon stor rapport, men jag satt ändå och skrev tre strukturerade sidor i går och ritade diagram i Word. Heller för välgjort än för slarvigt.


Den fantastiska motorn och - titta! Ett oscilloskop!
(Inte min hand som sticker fram)

3 korta dagar tills Amanda kommer!

A presto

Marco Maccherone

Alla hjärtans dag har i Bologna varit en Alla möjliga aktiviteters dag. Jag gick ut för att ta en titt på Paninis fotbollsbildmässa och kom tillbaka med en hel hop andra, mer oväntade intryck. Först passerade jag en liten marknad för närproducerade delikatesser på Piazza Franklin Delano Roosevelt. Något senare såg jag en mamma som kom bärandes på en nyckelpiga och efter kom en liten björn. Ja, det var alltså hennes barn som var utklädda. "Nytt barnmode?" tänkte jag. Det var det förmodligen inte, det var snarare så att de hade varit på Barnens karneval på torget. Piazza Maggiore var fyllt av små Snövit, Batman, Hello Kitty och Zorro, samt täckt av ett lager konfetti, som jag spårade till en försäljare i torgets ena hörn. Samtidigt gick några och delade ut broschyrer om "Green Social Festival" som uppenbarligen också började i dag.



Själva Paninimässan var inte mycket att ha faktiskt. Det jag såg dem ställa i ordning i fredags, en enda sal på 7x7 meter eller så, det var hela mässan. Små pojkar och deras pappor stod i kö för att få byta sina dubletter. Inte så himla intressant faktiskt, så jag tog ett kort på tältet och ett på den stackars vanhelgade Vittorio Emanuele och gick tillbaka in mot staden. Jag tog en annan väg tillbaka och råkade då stöta på en till marknad, denna gång en antikvitetsmarknad. Där fanns allt möjligt som folk kan tänkas ha liggande hemma på vinden. En av de konstigaste sakerna var ett samlaralbum med madonnabilder. Inte hon som sjunger alltså, utan den heliga madonnan, Jesus mamma. Det andra alternativet hade varit ännu konstigare.



Apropå konstigt var det visst lite allmän konstutställning i stan också. På Palazzo Re Enzo hängde någon sorts utsmyckade ringar och längre fram på färden gick jag förbi ett gigantiskt klädsträck. Konst eller bara konstigt?



2 dagar till Milan-Man United! 5 dagar tills Amanda kommer! Födelsedagen min firade vi i förväg och Alla hjärtans dag har vi flyttat fram en vecka, men det kan väl ändå vara på sin plats en dag som denna att påminna mitt hjärta om hur mycket hon betyder för mig - allt! 2<3



A presto

Marco Maccherone

OS känns inte så värst hett där jag befinner mig. Det är klart, norskarna och jag är väl lite intresserade (jag antar att de är det, de har ju några guld att vänta), men Australien och Brasilien är inte kända för stora framgångar i vintergrenar (bortsett från Steven Bradbury förstås) och italienarna verkar inte bry sig så mycket heller. Gazzetta dello Sport har fortfarande övervägande del fotboll på hemsidan. Saken blev väl inte bättre av den tragiska inledning på spelen. Jag har bara läst om det, men det lär ha varit en ovanligt tråkig invigning. Dödskraschen i pulkabanan var visst ännu otäckare. Inget att skoja om, det var naturligtvis hemskt.

Vare sig jag vill se OS eller ej så går det ju knappast. Italien ligger i samma tidszon som Sverige och har därför natt när de flesta tävlingarna går. I dag har jag i stället pluggat hydraulik och elektronik som om det vore tenta-p. Nästan hela dagen har jag suttit med den omständligt omlånade elboken, Rexroths hydraulikmanual på PDF och simuleringsprogrammet. Det går framåt med simuleringarna, jag har byggt ett system med pumpar och pistonger som flyttar vikter. På kvällen laddade jag hem ett ännu bättre program: ett tabulaturskaparprogram! Amanda påminde mig om att jag nästan har lovat en sång till henne till alla hjärtans dag, så det var ju passande. Sen ska man ju bara hitta tid också...

Jag hämtade översättningen i morse. Den såg bra ut, ungefär lika bra som min, fast 50 € dyrare och med stämplar. Nu är det bara själva inskrivningen kvar, men den ska åtminstone vara gratis. Det gäller bara att hitta rätt kontor den här gången. Har de gett mig fel adress en gång till så... ja, då får jag gå nån annanstans.

A presto

Marco Maccherone

Alla människor har sina favorituttryck, eller standardfraser om man så vill. Hos lärare märks det på något sätt extra tydligt. Jag har exempelvis haft en tyskalärare som alltid sa att vi inte fick "tappa tråden" när vi verkade lite oengagerade, en engelskalärare som sa "Thirsty" när hon menade torsdag (lite mer av ett uttalsfel egentligen, hennes favorituttryck var snarare "Jö haftö wök haadö", d.v.s. "You have to work harder" - ungefär som "ni får inte tappa tråden" alltså) och en spanskalärare som kallades Strimlaren för att hon alltd sa "jag ska strimla dig" om någon (oftast Viktor eller Ville) t.ex. hade struntat i att göra läxan. Så långt bara språklärare med uppmuntrande fraser, men det jag egentligen ville komma till var att även lärarna här i Bologna använder sig av standarduttryck. Att kompositmaterialläraren gjorde det kan man förstå, han var ju tvungen att hålla sig till engelska. En som jag verkligen fascinerats av är läraren i energikursen. Han säger "Punto di vista" (synpunkt, synvinkel) uppskattningsvis tio gånger per lektion. I dag när jag skulle räkna kom han dock bara upp i fem "Punto di vista", däremot gick skärmsläckaren på hans dator igång 15 gånger. Det är en annan speciellt egenhet han har; han har bara två minuters väntetid på datorn innan den startar skärmsläckaren och han står ofta ganska långt ifrån datorn (han vandrar fram och tillbaka) när han pratar.

I parken där jag brukar springa höll de i dag på att bygga upp för en mässa som går av stapeln nu i helgen. Det är inte vilken mässa som helst, utan en mässa för fotbollssamlarbilder. Det finns kanske något som talar för att jag besöker den lite kort. Det händer inte så mycket annars i helgen, jag ska nog mest plugga och försöka lära mig hydraulikprogrammen till datorn. I kväll hade jag kunnat gå och se Backyard Babies om jag velat, de spelar just nu i Bologna. Men det var väl lagom intressant. Metallica hade varit en helt annan sak, men ska man se dem i år får man väl åka till Litauen.

A presto

Marco Maccherone

Mellan dagens två lektioner i hydraulik hade jag bortamöte med W. Bromwich. Inte bortamatch alltså, det är en helt annan sak. Det var inte West Bromwich Albion jag mötte heller. Jag var hemma hos Mr William Bromwich och lämnade mitt försäkringsintyg på översättning. Översättaren William Bromwich var ingen översittare, utan en ganska sympatisk herre. Han var så gentil att han gav rabatt på jobbet för att det var så lite text. I vanliga fall skulle en A4-sida kosta 30 €, men den här skulle han göra för 20. Det är alltså översättare man ska bli. För mig tog det c:a 10 minuter att översätta den där sidan. Hade jag varit auktoriserad så hade jag kunnat dra in 120 euro i timmen (om jag gav rabatt). Då skulle jag också kunna bo i en storstadsförort i en stor lägenhet fylld med modern konst och gå runt i tweedkavaj. Fast jag skulle nog välja en villa på landet och ett lite mindre gubbigt klädesplagg.

Efter lunch blev jag uppringd av en lagkamrat som sa att det var träning i kväll, inomhusfotboll kl. 21-22. Under eftermiddagslektionen fick jag meddelande om att det inte blev något med det (för få spelare antagligen). Så typiskt.

Professor Naldi, hydraulikläraren, överraskade med lite sponsorskräp till alla i dag. Eller skräp och skräp, nån nytta kan jag säkert ha av det. Åtminstone CD-rom-skivan, det är ett cylinderdesignprogram i 3D (systemkrav: Windows 2000). Den andra saken medgav han själv att den var ganska värdelös, men den lär gå bra att ha som brevpress. Det är en modell av ett elektrovalv av något slag i skala 1:2. Jag ska i varje fall spara den, det kan ju vara något barn som tycker den är rolig en dag.

Knappt hade skorna hunnit torka förrän snöslasket kom tillbaka. Snart får vädret faktiskt ta och skärpa till sig, jag har ju inte kläder för sånt här. Nåväl, jag får väl vara nöjd så länge det är varmare än i Linköping.

I dag mötte jag en ny sida av den italienska byråkratin. Jag skulle låna om två böcker på skolbiblioteket (de har bara tvåveckorslån, max ett omlån). Universitetskort och körkort skulle de se, som vanligt. Den första boken gick bra, helt utan problem. När killen bakom disken skulle registrera omlån på den andra upptäckte han att lånet var utställt till 11/3 i stället för, som det borde vara, 11/2. Han förstod inte riktigt hur det kunde ha gått till och påpekade för sina kolleger hur märkligt det var. De drog mitt kort flera gånger i kortläsaren, killens kvinnliga kollega öppnade ett likadant fönster på sin dator som han hade uppe på sin och såg även hon att det stod 11/3. Det var konstigt, det höll hon med om. Jag hade lite bråttom till en lektion, så jag väntade otåligt på att de skulle göra något åt det där löjliga problemet, som knappast ens verkade vara ett problem, så att jag kunde få ta med mig boken och gå. Det gjorde de inte, de fortsatte bara att stirra på datorskärmarna, vända på lånelappen och dra kortet. Till slut gick en av dem och hämtade en lite mer erfaren bibliotekarie, som betraktade skärmen en stund och sedan rådde dem att genomföra omlånet precis som vanligt. Det tog alltså fyra personer över fem minuter att göra ett omlån på en bok. Imponerande!

Jag känner mig inte längre så hopplöst borta i elektronikkursen. Den andra maskinaren sa att han inte har förstått någonting av de senaste lektionerna. Jag hänger ändå med lite grann, tack vare den där boken som jag nästan inte fick låna om.

A presto

Marco Maccherone

Bloggen har legat latent under helgen på grund av att motsvarande halva läsarkretsen var på besök här i Bologna. Jag har alltså haft fullt upp med att valla runt mor, far och Mössa mellan stadens butiker, restauranger, muséer och mest centrala sevärdheter. Det var förstås inte så besvärligt och oangenämt som jag kanske fick det att låta nu, snarare ganska trevligt. Att jag missade helgens drabbning på Renato Dall'Ara gjorde heller inte så mycket, Bologna-Milan slutade 0-0. Jag är nöjd med helgen och hoppas att mina besökare är det också. De fick prova på italiensk pizza, italienskt kaffe, italiensk choklad, italiensk glass, ett antal italienska maträtter och en apokalyptisk italiensk dessert på restaurangen som blev av med en skylt i höstas (och som hade foton från en pridefestival på väggarna). Rasmus fick dessutom se Bologna från ovan då jag lurade med honom upp i tornet. Vi försökte räkna trappstegen men kom inte överens om mer än att det var färre än vad de skyltar med. Lite presenter fick jag också i förskott (utöver den här datorn, som jag fick ännu mer i förskott): en rutig skjorta, Snabba cash och Ahlgrens bilar. Tack så hjärtligt!



Trots att jag alltså har firat och fått presenter vid ett par tidigare tillfällen är det i själva verket först i dag jag fyller år. Några gratulationer har jag fått, men inte från någon i min geografiska närhet, så det känns lite märkligt. Ganska likt en alldeles vanlig dag. Den började inte på bästa tänkbara sätt heller, min födelsedag. Jag gick upp lite tidigare för att kanske äntligen få den där översättningen gjord så att jag kanske äntligen kan skriva in mig på kommunkontoret. Det gick alltså inte riktigt så bra som jag hade tänkt, som ni säkert anade. Det börjar bli rena rama skattjakten. Stället som jag blivit hänvisad till den här gången gjorde legaliseringar av översättningar, de gjorde inte själva översättningen. Jag fick i stället en tresidig lista på engelsk-italienska licensierade översättare i Bologna. Det positiva är att det inte gärna kan bli många fler instanser efter detta. Mindre bra är väl att de på kommunkontoret eventuellt kan tycka att jag kommer lite sent, men jag kan ju faktiskt inte hjälpa att deras myndighetskolleger skickat mig till fel ställe tre gånger. Om Tom Hanks tyckte det var knepigt att hitta den heliga Graalen kan han ju försöka att bli tillfälligt folkbokförd i Italien.

10 dagar kvar tills Amanda kommer! 2<3



Förutom Ahlgrens bilar och alla bilder på Amanda är SVT Play ett bra sätt att dämpa saknaden till Sverige, inte minst med tanke på vilken kvalité de italienska programmen håller. På spåret, Succéduon, Landet Brunsås och Sissela och de sju dödssynderna har jag kollat på. Sissela pratade senast om högmod, vilket osökt får mig att tänka på matematikern Fermat och hans berömda gåta, som jag läste en bok om förra året. Fermat levde i Frankrike på 1600-talet, arbetade som jurist och pysslade lite med matte på fritiden. Mest känd blev han för ett bevis som han aldrig gav. Han påstod sig ha funnit "ett gudomligt bevis" till att xª + yª = zª saknar lösning för heltal a>2, men skrev därefter att marginalen var för liten för att få plats att visa det. Det var en stöddig utmaning mot världens alla professionella matematiker, som i över 300 år grubblade på Fermats gåta och ifrågasatte om han verkligen hade bevisat tesen. På 1990-talet utfördes det fullständiga, obestridliga beviset till slut, men med så avancerad matematik att det ligger närmare till hands att tro att Fermat var högmodig och skrytsam än att han var 350 år före sin tid. En liten parentes bara.

Träning i dag? Nej. Planen avstängd? Ja.

A presto

Marco Maccherone

Tecnologie Sostenibili per l'uso di Risorse Energetiche var inställd i dag, så jag slapp äta lunch på skolan. På vägen hem såg jag en SUV med ett WWF-klistermärke på bakrutan. Höjden av ironi. Kort därefter bevittnade jag en frontalkrock mellan två cyklar. Inga omkomna eller skadade. Tyvärr har jag inte övat in paparazzo-tekniken riktigt, så ni får föreställa er hur det såg ut. Den ena stod still, som tur var, och båda hade cykelkorg som dämpade smällen.

Ute på dagens motionsrunda i parken gjorde jag två andra observationer. Det första var att någon ligist hade ringat in Vittorio Emanueles namn på statyn med sprayfärg och skrivit GEY under. Sånt är ju bara för tråkigt. Tänk att de har så dålig engelskaundervisning i Italien. På väg in på andra varvet sprang jag förbi en snubbe som stod och övade fagott (apropå gay) med hörlurar och notställ. Det märktes tydligt att han inte spelade för pengar utan helt enkelt övade, för han spelade bara enkla skalor. Antagligen hade hans grannar skickat dit honom.

Mina föräldrar (och Rasmus) har just lämnat Mestre, så jag ska gå och plocka upp dem på tågstationen om ungefär en timme. Jag hoppas att de har följt mina utförliga instruktioner så att de inte hamnar någon annanstans. Varma kläder bör de ha på sig också, för det ska bli kallt igen i helgen. Rean pågår i alla fall fortfarande och muséerna (som för övrigt är gratis) har öppet både lördag och söndag (men inte måndag). Alla vägar är således öppna, utom att gå och se Bologna-Milan, för det är antagligen slutsålt. Men vem bryr sig om den matchen? Om 11 dagar är det ju Milan-Manchester U... Och om 14 dagar kommer Amanda!

A presto

Marco Maccherone


Fotnot: Fagotten var vid närmare eftertanke en rak saxofon. Men det var ju inte lika kul.

Så gott som varje dag kan jag komma hem och hitta en liten folder från en lokal pizzeria i postfacket. Därifrån tar jag dem upp till lägenheten och arkiverar dem snart i papperskorgen. Ibland kan det vara lite intressant att se vad de har för utbud, men oftast är det samma koncept hos allihopa: 50 olika sorters pizza (minst en med nutella), gratis hemkörning, dricka på köpet, ingen vedeldad stenugn. Jag har provat en av de här pizzeriorna en gång, jag inbillar mig att det räcker för att dra slutsatser om hur de andra är. Det ska vara en riktig restaurang med riktiga råvaror och en riktig ugn till att göra en riktig pizza.

Jag läste i tidningen i dag att en 19-årig student i Nya Zeeland har auktionerat ut sin oskuld på internet för att finansiera sina studier. Affären gick igenom utan att ägarna till auktionssajten försökte stoppa den och den unga kvinnan (före detta mön) uppges vara nöjd och positivt överraskad av upplevelsen. Detta är inget jag skriver för att jag funderar på att göra likadant; jag tyckte bara att det var en märklig grej. I Italien är prostitution förbjudet, fast polisen kan ju inte göra mycket åt alla tjejer i korta kjolar som står och "väntar på bussen". Däremot finns det en del s.k. "Sexy shops" lite här och där. Eller ja, inte exakt här naturligtvis, men i staden. Mamma var ju intresserad av att gå på förlängd mellandagsrea här nere, men jag tror inte att det här är vad hon söker.

Några observationer om italienska studenter:

De är odisciplinerade i klassrummet. Under båda föreläsningarna i dag avbröt sig respektive professor för att tala om vikten av att lyssna på vad som sägs för att klara tentan. Det var bra att de gjorde det, för det var väldigt tjattrigt och jag hade svårt att höra vad professorerna pratade om.

Att hålla pennan normalt är onormalt här. De flesta håller ungefär som jag eller ännu konstigare. Min hypotes är att det beror på de smala, ofta lutande skolbänkarna. Man får inte plats att lägga ett anteckningsblock på dem och ännu mindre får man stöd för armen. Dessutom skriver alla i skrivstil eller med enbart versaler.

Två lektioner i dag, som sagt, där emellan var jag hemma och läste lite elektroteknik och hydraulik. Jag upptäckte ett grovt fel i föreläsningsmaterialet till hydraulikkursen. Läraren hade ställt upp ett räkneexempel för att demonstrera användningen av en nyss härledd formel. Själva uträkningen hade han dock hoppat över, han visade upp givna data och skrev ut svaret. När jag provade att räkna med formeln fick jag ett svar som var helt åt helskotta fel. Enhetsanalysen visade att det saknades en meter i täljaren på ena sidan och efter en närmare titt på formeln såg jag att det var den som var galen. Han hade deriverat bort sig totalt, tappat två faktorer och gett fel namn åt en vinkel. Ofattbart klantigt.

På fredag kommer päronen och Mössa hit, om ovädret har lagt sig. Här nere är isen på väg att smälta bort, men hemma har det visst varit snöstorm. Jag hade väldig tur med vädret när jag åkte hem före jul; dagen efter att jag åkte kom en så kallad snöchock och tog norra Italien med storm. Alla tåg var inställda och motorvägarna var oframkomliga. Det hade varit minst sagt tråkigt att gå miste om flera dagar med Amanda och att fira jul med hennes föräldrar.

Det var nånting mer jag tänkte på... Just det, norrmännen har flyttat in. De kom i måndags och har än så länge inte varit till några som helst besvär. De är gift par i 25-30-årsåldern, han pluggar latin och hon hänger bara med. Förutom när han säger "Mm!" på ett sätt som om han försöker låta intresserad pratar han en väldigt svårbegriplig Bergen-dialekt. Jag är inte ens säker på vad han heter.

A presto

Marco Maccherone

Biljetten är i hamn, som ni kanske har sett. Det var inte ens speciellt svårt att få tag på den, förutom att kvinnan på banken inte visste hur man gjorde och därför tog oerhört lång tid på sig. Det var några unga grabbar före Carlos och mig i kön (vi var utanför banken innan den öppnade, men de hade slut på biljetter just där, så vi fick gå till en annan och köa en stund), men de var antagligen ute efter biljetter till Bologna-Milan. Vi hade ändå lite tur att få tag på biljetter i den prisklass vi siktat in oss på, för de andra som fanns kvar kostade mellan 100 och 320 euro, vilket är sinnessjukt mycket pengar för att sitta på en fotbollsarena i två timmar. Ett problem återstår: transport. Det är inga problem att hitta ett tåg till Milano, även om de billigare regionaltågen inte passar utmärkt med tidsschemat. Hemresan är desto marigare. Matchen börjar 20:45, vilket innebär att den bör vara slut omkring 22:40 (tilläggstid inräknad för båda halvlekarna). Det sista tåget till Bologna den dagen går 23:00. På 20 minuter hinner man ta sig från läktaren till tunnelbanestationen - om det inte är alldeles tjockt med folk som ska samma väg, och det lär det ju vara. Nästa tåg går 05:15 på onsdag morgon. Lösningen blir förmodligen hyrbil, om inte några spanska studenter får tag på biljetter i morgon och låter oss åka med i deras minibuss. Att vänta till kvart över fem på tåget känns dock inte som ett realistiskt alternativ. Ingen av oss har cykel heller.

Vi spelade inomhusfotboll (eller inomtältsfotboll) med de nyss nämnda spanjorerna i dag. En italiensk kille som bor tillfälligt i vår skrubb har spelat med dem tidigare, så vi fick följa med för att de skulle få fulla lag. Vi spelade i två timmar till priset av en, samt till priset av att mina fötter fick blåsor p.g.a. sand i skorna. Knät fick sig ett litet skrapsår med, eftersom jag gjorde en stilig målvaktsparad nu när jag för en gångs skull valde att spela i kortbyxor. Dagens vanliga träning... behöver jag ens säga att den blev inställd? Planen är stängd hela veckan.

Det har blivit mycket elektroteknikläsning de senaste dagarna, för att komma ikapp och förstå sig på elkursen jag har valt. El är inte mitt favoritämne, men det är en obligatorisk kurs. Det är lite som hostmedicin, skulle man kunna säga. En sak jag har lärt mig, som jag tycker är lite larvig, är att inversen av resistansen, d.v.s. 1/R, har en egen enhet som kallas mho och betecknas med ett upp-och-nervänt Ω - till skillnad då från resistansen själv som mäts i ohm, betecknat Ω. Fiffigt eller bara larvigt? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men det känns ju ändå bra att man inte mäter periodtid i ztreh (zH).

Inspirerad av Amanda skaffade jag ett användarkonto på en spelsajt häromdagen. Min IP-adress, som dessutom har gjort att jag inte har Spotify längre, gjorde att jag endast kunde ansluta mig till den italienska varianten. Det är i och för sig lite roligt det med, jag sitter och spelar ordpussel på italienska. Ganska bra går det, men jag har aldrig nått bonusrundan. Fast jag tycker allt att de är lite snåla med poängen ibland. Borde inte påhittade ord premieras om de är extra finurliga, så smarta att de rentav borde finnas?



Vad heter en japansk rymdfarare? Astrosumo så klart!


A presto

Marco Maccherone

 

16/2 kl. 20:45 sitter jag på San Siro (sektor 168) och hejar på Manchester United (i smyg förmodligen, för det är övervägande milanisti kring den sektionen).

A presto

Marco Maccherone