maccherone

Mellan dagens två lektioner i hydraulik hade jag bortamöte med W. Bromwich. Inte bortamatch alltså, det är en helt annan sak. Det var inte West Bromwich Albion jag mötte heller. Jag var hemma hos Mr William Bromwich och lämnade mitt försäkringsintyg på översättning. Översättaren William Bromwich var ingen översittare, utan en ganska sympatisk herre. Han var så gentil att han gav rabatt på jobbet för att det var så lite text. I vanliga fall skulle en A4-sida kosta 30 €, men den här skulle han göra för 20. Det är alltså översättare man ska bli. För mig tog det c:a 10 minuter att översätta den där sidan. Hade jag varit auktoriserad så hade jag kunnat dra in 120 euro i timmen (om jag gav rabatt). Då skulle jag också kunna bo i en storstadsförort i en stor lägenhet fylld med modern konst och gå runt i tweedkavaj. Fast jag skulle nog välja en villa på landet och ett lite mindre gubbigt klädesplagg.

Efter lunch blev jag uppringd av en lagkamrat som sa att det var träning i kväll, inomhusfotboll kl. 21-22. Under eftermiddagslektionen fick jag meddelande om att det inte blev något med det (för få spelare antagligen). Så typiskt.

Professor Naldi, hydraulikläraren, överraskade med lite sponsorskräp till alla i dag. Eller skräp och skräp, nån nytta kan jag säkert ha av det. Åtminstone CD-rom-skivan, det är ett cylinderdesignprogram i 3D (systemkrav: Windows 2000). Den andra saken medgav han själv att den var ganska värdelös, men den lär gå bra att ha som brevpress. Det är en modell av ett elektrovalv av något slag i skala 1:2. Jag ska i varje fall spara den, det kan ju vara något barn som tycker den är rolig en dag.

Knappt hade skorna hunnit torka förrän snöslasket kom tillbaka. Snart får vädret faktiskt ta och skärpa till sig, jag har ju inte kläder för sånt här. Nåväl, jag får väl vara nöjd så länge det är varmare än i Linköping.

I dag mötte jag en ny sida av den italienska byråkratin. Jag skulle låna om två böcker på skolbiblioteket (de har bara tvåveckorslån, max ett omlån). Universitetskort och körkort skulle de se, som vanligt. Den första boken gick bra, helt utan problem. När killen bakom disken skulle registrera omlån på den andra upptäckte han att lånet var utställt till 11/3 i stället för, som det borde vara, 11/2. Han förstod inte riktigt hur det kunde ha gått till och påpekade för sina kolleger hur märkligt det var. De drog mitt kort flera gånger i kortläsaren, killens kvinnliga kollega öppnade ett likadant fönster på sin dator som han hade uppe på sin och såg även hon att det stod 11/3. Det var konstigt, det höll hon med om. Jag hade lite bråttom till en lektion, så jag väntade otåligt på att de skulle göra något åt det där löjliga problemet, som knappast ens verkade vara ett problem, så att jag kunde få ta med mig boken och gå. Det gjorde de inte, de fortsatte bara att stirra på datorskärmarna, vända på lånelappen och dra kortet. Till slut gick en av dem och hämtade en lite mer erfaren bibliotekarie, som betraktade skärmen en stund och sedan rådde dem att genomföra omlånet precis som vanligt. Det tog alltså fyra personer över fem minuter att göra ett omlån på en bok. Imponerande!

Jag känner mig inte längre så hopplöst borta i elektronikkursen. Den andra maskinaren sa att han inte har förstått någonting av de senaste lektionerna. Jag hänger ändå med lite grann, tack vare den där boken som jag nästan inte fick låna om.

A presto

Marco Maccherone

Bloggen har legat latent under helgen på grund av att motsvarande halva läsarkretsen var på besök här i Bologna. Jag har alltså haft fullt upp med att valla runt mor, far och Mössa mellan stadens butiker, restauranger, muséer och mest centrala sevärdheter. Det var förstås inte så besvärligt och oangenämt som jag kanske fick det att låta nu, snarare ganska trevligt. Att jag missade helgens drabbning på Renato Dall'Ara gjorde heller inte så mycket, Bologna-Milan slutade 0-0. Jag är nöjd med helgen och hoppas att mina besökare är det också. De fick prova på italiensk pizza, italienskt kaffe, italiensk choklad, italiensk glass, ett antal italienska maträtter och en apokalyptisk italiensk dessert på restaurangen som blev av med en skylt i höstas (och som hade foton från en pridefestival på väggarna). Rasmus fick dessutom se Bologna från ovan då jag lurade med honom upp i tornet. Vi försökte räkna trappstegen men kom inte överens om mer än att det var färre än vad de skyltar med. Lite presenter fick jag också i förskott (utöver den här datorn, som jag fick ännu mer i förskott): en rutig skjorta, Snabba cash och Ahlgrens bilar. Tack så hjärtligt!



Trots att jag alltså har firat och fått presenter vid ett par tidigare tillfällen är det i själva verket först i dag jag fyller år. Några gratulationer har jag fått, men inte från någon i min geografiska närhet, så det känns lite märkligt. Ganska likt en alldeles vanlig dag. Den började inte på bästa tänkbara sätt heller, min födelsedag. Jag gick upp lite tidigare för att kanske äntligen få den där översättningen gjord så att jag kanske äntligen kan skriva in mig på kommunkontoret. Det gick alltså inte riktigt så bra som jag hade tänkt, som ni säkert anade. Det börjar bli rena rama skattjakten. Stället som jag blivit hänvisad till den här gången gjorde legaliseringar av översättningar, de gjorde inte själva översättningen. Jag fick i stället en tresidig lista på engelsk-italienska licensierade översättare i Bologna. Det positiva är att det inte gärna kan bli många fler instanser efter detta. Mindre bra är väl att de på kommunkontoret eventuellt kan tycka att jag kommer lite sent, men jag kan ju faktiskt inte hjälpa att deras myndighetskolleger skickat mig till fel ställe tre gånger. Om Tom Hanks tyckte det var knepigt att hitta den heliga Graalen kan han ju försöka att bli tillfälligt folkbokförd i Italien.

10 dagar kvar tills Amanda kommer! 2<3



Förutom Ahlgrens bilar och alla bilder på Amanda är SVT Play ett bra sätt att dämpa saknaden till Sverige, inte minst med tanke på vilken kvalité de italienska programmen håller. På spåret, Succéduon, Landet Brunsås och Sissela och de sju dödssynderna har jag kollat på. Sissela pratade senast om högmod, vilket osökt får mig att tänka på matematikern Fermat och hans berömda gåta, som jag läste en bok om förra året. Fermat levde i Frankrike på 1600-talet, arbetade som jurist och pysslade lite med matte på fritiden. Mest känd blev han för ett bevis som han aldrig gav. Han påstod sig ha funnit "ett gudomligt bevis" till att xª + yª = zª saknar lösning för heltal a>2, men skrev därefter att marginalen var för liten för att få plats att visa det. Det var en stöddig utmaning mot världens alla professionella matematiker, som i över 300 år grubblade på Fermats gåta och ifrågasatte om han verkligen hade bevisat tesen. På 1990-talet utfördes det fullständiga, obestridliga beviset till slut, men med så avancerad matematik att det ligger närmare till hands att tro att Fermat var högmodig och skrytsam än att han var 350 år före sin tid. En liten parentes bara.

Träning i dag? Nej. Planen avstängd? Ja.

A presto

Marco Maccherone

Tecnologie Sostenibili per l'uso di Risorse Energetiche var inställd i dag, så jag slapp äta lunch på skolan. På vägen hem såg jag en SUV med ett WWF-klistermärke på bakrutan. Höjden av ironi. Kort därefter bevittnade jag en frontalkrock mellan två cyklar. Inga omkomna eller skadade. Tyvärr har jag inte övat in paparazzo-tekniken riktigt, så ni får föreställa er hur det såg ut. Den ena stod still, som tur var, och båda hade cykelkorg som dämpade smällen.

Ute på dagens motionsrunda i parken gjorde jag två andra observationer. Det första var att någon ligist hade ringat in Vittorio Emanueles namn på statyn med sprayfärg och skrivit GEY under. Sånt är ju bara för tråkigt. Tänk att de har så dålig engelskaundervisning i Italien. På väg in på andra varvet sprang jag förbi en snubbe som stod och övade fagott (apropå gay) med hörlurar och notställ. Det märktes tydligt att han inte spelade för pengar utan helt enkelt övade, för han spelade bara enkla skalor. Antagligen hade hans grannar skickat dit honom.

Mina föräldrar (och Rasmus) har just lämnat Mestre, så jag ska gå och plocka upp dem på tågstationen om ungefär en timme. Jag hoppas att de har följt mina utförliga instruktioner så att de inte hamnar någon annanstans. Varma kläder bör de ha på sig också, för det ska bli kallt igen i helgen. Rean pågår i alla fall fortfarande och muséerna (som för övrigt är gratis) har öppet både lördag och söndag (men inte måndag). Alla vägar är således öppna, utom att gå och se Bologna-Milan, för det är antagligen slutsålt. Men vem bryr sig om den matchen? Om 11 dagar är det ju Milan-Manchester U... Och om 14 dagar kommer Amanda!

A presto

Marco Maccherone


Fotnot: Fagotten var vid närmare eftertanke en rak saxofon. Men det var ju inte lika kul.

Så gott som varje dag kan jag komma hem och hitta en liten folder från en lokal pizzeria i postfacket. Därifrån tar jag dem upp till lägenheten och arkiverar dem snart i papperskorgen. Ibland kan det vara lite intressant att se vad de har för utbud, men oftast är det samma koncept hos allihopa: 50 olika sorters pizza (minst en med nutella), gratis hemkörning, dricka på köpet, ingen vedeldad stenugn. Jag har provat en av de här pizzeriorna en gång, jag inbillar mig att det räcker för att dra slutsatser om hur de andra är. Det ska vara en riktig restaurang med riktiga råvaror och en riktig ugn till att göra en riktig pizza.

Jag läste i tidningen i dag att en 19-årig student i Nya Zeeland har auktionerat ut sin oskuld på internet för att finansiera sina studier. Affären gick igenom utan att ägarna till auktionssajten försökte stoppa den och den unga kvinnan (före detta mön) uppges vara nöjd och positivt överraskad av upplevelsen. Detta är inget jag skriver för att jag funderar på att göra likadant; jag tyckte bara att det var en märklig grej. I Italien är prostitution förbjudet, fast polisen kan ju inte göra mycket åt alla tjejer i korta kjolar som står och "väntar på bussen". Däremot finns det en del s.k. "Sexy shops" lite här och där. Eller ja, inte exakt här naturligtvis, men i staden. Mamma var ju intresserad av att gå på förlängd mellandagsrea här nere, men jag tror inte att det här är vad hon söker.

Några observationer om italienska studenter:

De är odisciplinerade i klassrummet. Under båda föreläsningarna i dag avbröt sig respektive professor för att tala om vikten av att lyssna på vad som sägs för att klara tentan. Det var bra att de gjorde det, för det var väldigt tjattrigt och jag hade svårt att höra vad professorerna pratade om.

Att hålla pennan normalt är onormalt här. De flesta håller ungefär som jag eller ännu konstigare. Min hypotes är att det beror på de smala, ofta lutande skolbänkarna. Man får inte plats att lägga ett anteckningsblock på dem och ännu mindre får man stöd för armen. Dessutom skriver alla i skrivstil eller med enbart versaler.

Två lektioner i dag, som sagt, där emellan var jag hemma och läste lite elektroteknik och hydraulik. Jag upptäckte ett grovt fel i föreläsningsmaterialet till hydraulikkursen. Läraren hade ställt upp ett räkneexempel för att demonstrera användningen av en nyss härledd formel. Själva uträkningen hade han dock hoppat över, han visade upp givna data och skrev ut svaret. När jag provade att räkna med formeln fick jag ett svar som var helt åt helskotta fel. Enhetsanalysen visade att det saknades en meter i täljaren på ena sidan och efter en närmare titt på formeln såg jag att det var den som var galen. Han hade deriverat bort sig totalt, tappat två faktorer och gett fel namn åt en vinkel. Ofattbart klantigt.

På fredag kommer päronen och Mössa hit, om ovädret har lagt sig. Här nere är isen på väg att smälta bort, men hemma har det visst varit snöstorm. Jag hade väldig tur med vädret när jag åkte hem före jul; dagen efter att jag åkte kom en så kallad snöchock och tog norra Italien med storm. Alla tåg var inställda och motorvägarna var oframkomliga. Det hade varit minst sagt tråkigt att gå miste om flera dagar med Amanda och att fira jul med hennes föräldrar.

Det var nånting mer jag tänkte på... Just det, norrmännen har flyttat in. De kom i måndags och har än så länge inte varit till några som helst besvär. De är gift par i 25-30-årsåldern, han pluggar latin och hon hänger bara med. Förutom när han säger "Mm!" på ett sätt som om han försöker låta intresserad pratar han en väldigt svårbegriplig Bergen-dialekt. Jag är inte ens säker på vad han heter.

A presto

Marco Maccherone

Biljetten är i hamn, som ni kanske har sett. Det var inte ens speciellt svårt att få tag på den, förutom att kvinnan på banken inte visste hur man gjorde och därför tog oerhört lång tid på sig. Det var några unga grabbar före Carlos och mig i kön (vi var utanför banken innan den öppnade, men de hade slut på biljetter just där, så vi fick gå till en annan och köa en stund), men de var antagligen ute efter biljetter till Bologna-Milan. Vi hade ändå lite tur att få tag på biljetter i den prisklass vi siktat in oss på, för de andra som fanns kvar kostade mellan 100 och 320 euro, vilket är sinnessjukt mycket pengar för att sitta på en fotbollsarena i två timmar. Ett problem återstår: transport. Det är inga problem att hitta ett tåg till Milano, även om de billigare regionaltågen inte passar utmärkt med tidsschemat. Hemresan är desto marigare. Matchen börjar 20:45, vilket innebär att den bör vara slut omkring 22:40 (tilläggstid inräknad för båda halvlekarna). Det sista tåget till Bologna den dagen går 23:00. På 20 minuter hinner man ta sig från läktaren till tunnelbanestationen - om det inte är alldeles tjockt med folk som ska samma väg, och det lär det ju vara. Nästa tåg går 05:15 på onsdag morgon. Lösningen blir förmodligen hyrbil, om inte några spanska studenter får tag på biljetter i morgon och låter oss åka med i deras minibuss. Att vänta till kvart över fem på tåget känns dock inte som ett realistiskt alternativ. Ingen av oss har cykel heller.

Vi spelade inomhusfotboll (eller inomtältsfotboll) med de nyss nämnda spanjorerna i dag. En italiensk kille som bor tillfälligt i vår skrubb har spelat med dem tidigare, så vi fick följa med för att de skulle få fulla lag. Vi spelade i två timmar till priset av en, samt till priset av att mina fötter fick blåsor p.g.a. sand i skorna. Knät fick sig ett litet skrapsår med, eftersom jag gjorde en stilig målvaktsparad nu när jag för en gångs skull valde att spela i kortbyxor. Dagens vanliga träning... behöver jag ens säga att den blev inställd? Planen är stängd hela veckan.

Det har blivit mycket elektroteknikläsning de senaste dagarna, för att komma ikapp och förstå sig på elkursen jag har valt. El är inte mitt favoritämne, men det är en obligatorisk kurs. Det är lite som hostmedicin, skulle man kunna säga. En sak jag har lärt mig, som jag tycker är lite larvig, är att inversen av resistansen, d.v.s. 1/R, har en egen enhet som kallas mho och betecknas med ett upp-och-nervänt Ω - till skillnad då från resistansen själv som mäts i ohm, betecknat Ω. Fiffigt eller bara larvigt? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men det känns ju ändå bra att man inte mäter periodtid i ztreh (zH).

Inspirerad av Amanda skaffade jag ett användarkonto på en spelsajt häromdagen. Min IP-adress, som dessutom har gjort att jag inte har Spotify längre, gjorde att jag endast kunde ansluta mig till den italienska varianten. Det är i och för sig lite roligt det med, jag sitter och spelar ordpussel på italienska. Ganska bra går det, men jag har aldrig nått bonusrundan. Fast jag tycker allt att de är lite snåla med poängen ibland. Borde inte påhittade ord premieras om de är extra finurliga, så smarta att de rentav borde finnas?



Vad heter en japansk rymdfarare? Astrosumo så klart!


A presto

Marco Maccherone

Man ska tänka på vilodagen och helga den. Därför sov jag till klockan halv tolv idag. Inte bara därför kanske, ganska lite därför egentligen. I själva verket hade det ingenting alls med Bibeln att göra. Det var snarare så att jag var vaken till halv fem i natt. Två erasmustjejer, som är nära vänner till Vanessa och som har varit här flera gånger tidigare, var här och härjade. Det var mycket tjatter, hög musik och dryckeshets mot mig, men som vanligt förgäves. Folk frågar mig ofta varför jag inte dricker alkohol, men om man tänker på hur t.ex. de här tjejerna mådde i dag så är det väl inte så konstigt. Själv sov jag eller befann mig i en annan del av lägenheten, men Carlos, som var lite mer lagom berusad, förtäljde att det spillts kroppsinnehåll på oönskade ställen.

Lite plugg har jag hunnit med också, samt en timmes inomhusfotboll på konstgräs/sand. I den lite större fotbollsvärlden kryssade Bologna borta mot blågula Chievo, Milan fick (också) bara 1-1 mot Livorno och Manchester United piskade Arsenal på Emirates (3-1). Formmässigt verkar det vara fördel United just nu mot Milan, men det är ju två veckor kvar till den matchen. Om jag får biljett till den kommer jag förmodligen inte att gå ensam; Carlos är intresserad av att följa med. Det kan vara bra att ha sällskap när man går på en sån match och håller på bortalaget. Fast det brukar ju vara de engelska fansen som är mest våldsamma. Jag får se till att ha på mig en Unitedtröja så att de inte råkar klubba ner mig.

A presto

Marco Maccherone

Match idag? Nä, trodde ni det eller? Det är inte mycket med den där fotbollsligan, om man säger så. I höstas försökte jag att inte boka upp mig så ofta på helgerna för att kunna spela alla matcher, men nu verkar det inte vara värt det. Laget förlorar ju vare sig jag är med eller inte, om det överhuvudtaget blir någon match, vill säga. Således har jag bokat upp mig fyra hela helger i februari/mars: nästa helg, då mor, far och lillebror kommer hit, helgen om tre veckor, då Amanda kommer, helgen efter, då jag ska resa till (än så länge) hemlig ort och i mitten på mars, då jag ska göra ett besök där hemma. Tack vare mitt fenomenalt hopknåpade schema kommer jag, trots allt resande och umgänge med hitresande, nästan inte att missa några lektioner.

På måndag morgon kl. 08:20 ska jag stå utanför banken och vänta på att få komma in och köpa biljett till Milan-Manchester United. Jag kan bara hoppas att Milans tifosi inte har köpt alla biljetter redan. Det senaste jag läste var att 50 000 (av 80 000) var sålda, men det var ett tag sen. Just nu är det svårt att veta, för AC Milan verkar ha släppt kontrollen över sitt domännamn. Det kan nog vara värt att ta en titt på, om man vill ha många besökare på sin sida.

Carlos och Vanessa fick smaka på svenska köttbullar (eller snarare köttfärsbiffar, det är så jobbigt att rulla och steka små bollar) med potatis, (italiensk) lingonsylt och egenpåhittad lök- och svampsås igår. Hon var inte mer vegetarisk än att hon kunde äta det, Vanessa. De tyckte om det, särskilt såsen, men tyckte kanske att det var lite märkligt att äta något sött (lingonsylt) till en varmrätt.

Jag har scoutat området kring Al Cappello Rosso, hotellet som familjen ska bo på nästa helg. Det ligger några hundra meter från min bostad, bakom Palazzo Comunale. Oerhört centralt, nära till Piazza Nettuno, Arkeologimuséet, ett shoppingstråk och en hobbyaffär. Jag är säker på att de kommer att trivas. De skyltar väldigt bra till hotellen i Bologna, som ni kan se här nedan.


Hotell till höger, andra hotell rakt fram.

A presto

Marco Maccherone

Kvällens träning... äsch, den var så miserabel så jag knappt vill berätta om den. Jag får väl göra det ändå, nu när jag har inlett med att nämna den. Vår vanliga träningsplan var naturligtvis stängd. Jag fick ett meddelande om att vi skulle träna en timme på Circolo Tennis Pontelunga, Via Agucchi. Det ringde ingen klocka när jag läste det namnet, men "Tennis" lät ju lite misstänkt. Antagligen var det inne i ett sånt där tält som vi spelade ESN-turneringen i, trodde jag. Jag letade upp adressen på internet när jag kom hem, hittade en buss som passade och åkte iväg. Väl framme hittade jag först en bocciabana, därefter de stora tennistälten och ett par lagkamrater sökandes ett omklädningsrum. Vi hittade det så småningom, tränaren och några till kom och vi gick ut mot tälten. Trodde jag. I stället vek vi av bort från tälten, mot en liten konstgräsplan med femmannamål. Konstgräs är lite väl smickrande förresten, det var en isig heltäckningsmatta med marginellt högre friktionskoefficient mot skorna än en isbit. I väntan på tränaren, som satt kvar i omklädningsrummet, spelade vi kvadraten (med sex personer runt, en i mitten och inga gränser) i 40 minuter, innan vi beslutade oss för att spela tre mot tre på ett mål. Japp, vi var alltså sju personer där. Tränaren kom strax därefter och tyckte att vi kunde dra över lite på tiden, men det var ingen som hade motivation till det.

Den här veckan är det filmfestival i Bologna, Future Film Festival. Jag har inte hunnit gå dit än, men det verkar inte vara en sån där de delar ut insekter och björnar. Animation verkar vara ett tema, för de har både en från teamet bakom Avatar och en från Aardman Animations (Wallace & Gromit, Fåret Shaun, Flykten från hönsgården) som kommer och pratar. Jag kanske kunde lära dem ett och annat (som Martin kanske kan intyga, om han har kommit ihåg skivan jag lånade honom). Eventuellt besöker jag festivalen i helgen och kan berätta mer senare.

Vanessa och Carlos har bjudit mig på mat ett par gånger nu, så jag har lovat att bjuda tillbaka snart. De verkar vara sugna på att prova något typiskt svenskt, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller vad jag har möjlighet att göra med de ingredienser som finns att tillgå. Hon är dessutom lite vegetarian, vilket begränsar urvalet rejält. Ärtsoppa och pannkakor? På en torsdag?

A presto

Marco Maccherone

Snön som föll i går låg kvar i morse och en bra bit in på eftermiddagen, på sina håll så djup som en decimeter. Under dagen förvandlades det mesta till slask, men det lovas fortsatt kallt väder för en vecka framåt. Jag hade hål i fyra timmar efter första lektionen, så jag passade på att ta en löprunda - det blir ju antagligen ingen fotbollsträning i morgon heller. Tyvärr hade jag inte kameran med mig när jag sprang, så ni får inte se hur vackert snön glaserade Vittorio Emanuele-statyn i parken Giardina Margherita. Ni får nöja er med Basilica di San Francesco och bilarna som stod parkerade (så gott som) mitt i en snödriva där intill. Som bonus får ni en (gammal) bild på charkuteributiken (utan snö) där På spåret var och filmade när de var i Bologna (man kan ju undra vem som härmar vem).



Två lektioner i dag: Azionamenti Elettrici och "Tecnologie Sostenibili...". Maskinaren som var på ellektionen i går tyckte tydligen inte att kursen var nåt vidare bra; han var inte där i dag. Den andra kursen verkar vara precis vad jag väntade mig (för en gångs skull). Dagens föreläsning handlade om energianvändning i Europa och Italien, vilka energislag som är vanligast och vilka förnybara energikällor det finns. De senaste siffrorna i statistiken var av någon anledning från 1996, men det framgick ändå att Italien är framstående på naturgas och att Sverige är enastående på biomassa. Vindkraftskapaciteten i Sverige var dock långt under dagens.

Italienarnas syn på Sverige är intressant att ta del av. I lördags fick jag en ganska märklig fråga av en av Vincenzos (från fotbollslaget) vänner. Han undrade om det var sant att det är förbjudet att dricka alkohol utomhus i Sverige och att vi därför arrangerar båtresor för att festa. Hans antagande om sambandet mellan förbud mot drickande på allmän plats och Ålandskryssningar var kanske lite väl förhastat, men jag var ändå tvungen att medge att han hade i princip rätt.

Vi svenskar har väl en del fördomar om italienare också, vissa mer befogade än andra. Hört talas om deras sexistiska TV-program? Kommentarer överflödiga.

Det brukar inte löna sig att dra ut på att ge facit till gissningslekarna, så jag gör det redan nu. Sanningen att säga vet jag inte exakt vad som hände med skylten - därav det öppna alternativ E - men jag har inte sett den utanför restaurangen, så min kvalificerade gissning är att den slängdes i en sopcontainer. Grattis Amanda!

A presto

Marco Maccherone

Första dagen utan Alper och Husam, det känns riktigt bra. De avslutade stilfullt med att sitta uppe i köket med några vänner fram tills de skulle åka klockan tre i morse. Jag lyckades ändå få några timmars sömn innan de började ge sig av och jag gick upp för att ta farväl av dem. Det är redan mycket bättre ordning och mycket renare i lägenheten. Vi har rensat ut lite kläder och möglig ost som de lämnade efter sig, luftat Alpers rökiga rum, plockat i ordning i köksskåpen och bytt till nya grytlappar - saker som har behövt göras en längre tid, men som varit lönlösa att ta sig an. Återstår att tvätta deras sängkläder och torka golvet (med en ny mopp, den gamla gör mer skada än nytta), sen är stället riktigt beboeligt igen.

I morse hade jag lektion i Azionamenti Elettrici, den enda kursen jag valt från maskiningenjörernas årskurs tre den här perioden. Märkligt nog kände jag bara igen en enda student, en maskiningenjör i årskurs fyra som läste majonnäskursen i höstas. Uppenbarligen är kursen inte obligatorisk för maskinarna här. Jag kände mig ändå inte helt malplacerad, det verkar vara en vettig kurs.

Efter att snabbt ha varit hemma på lunch kom jag tillbaka till skolan och fann en tom aula där lektionen i Fourieranalys borde ha varit. Det gjorde mig smått konfys, men jag gissade mig till en förklaring som sedan bekräftades när jag kom hem och tittade noggrant på schemat för kursen: den hade inte startat ännu. Jag har blandat kurser från olika årskurser och program utan att tänka på att läsperioderna inte sammanfaller perfekt. Mattekursen börjar 22:a februari och slutar tio dagar efter de andra kurserna, eftersom den tillhör magisterprogrammet. Energiresurskursen från energiingenjörprogrammet börjar den här veckan men slutar samtidigt som mattekursen. Det är lite knepigt, men jag får åtminstone en veckas påsklov i början av april.

Apropå april så har det snöat idag. Det är till och med så kallt att det ligger kvar ett litet lager. Givetvis innebar det inställd träning. Jag blir nästan mer förvånad när det faktiskt är träning numera.

Är det någon som undrar hur det gick med restaurangskylten? Ni kan få gissa vad som hände, det var ju så länge sen jag hade en gissningslek här.

A. Den lämnades tillbaka till restaurangen den kom från.
B. Den lämnades tillbaka till en annan restaurang.
C. Den slängdes i sopcontainern.
D. Den följde med till Turkiet.
E. Annat:_______________________________________.



Vart tog den stygga lilla skylten vägen?

A presto

Marco Maccherone

Eftersom jag förstår hur mycket alla har saknat mina italienska inside-modetips känner jag mig tvungen att modeblogga lite igen. Men först...

Jakten på ett uppehållstillstånd går vidare. Idag gick jag för att få mitt försäkringsintyg översatt från engelska till italienska - de var ju lite kinkiga med det på kommunkontoret. Adressen jag hade fått ledde mig till Palazzo di Giustizia. Jag fick passera en metalldetektor och fråga efter vägen, men när jag väl kom till receptionen visade det sig att både adressen och telefonnumret var helt fel. Damen bakom disken ringde numret och kom fram till att det jag sökte låg på andra sidan centrum och stängde för en halvtimme sen, vilket gör att jag inte kan få det här gjort förrän om en vecka, eftersom jag har lektioner varje förmiddag utom måndag. Det är verkligen helt otroligt vad dålig koll myndigheterna har i den här staden och hur svårt det är att få något gjort hos dem. På banken i Nyköping var det däremot oförskämt lätt att få ett intyg påskrivet om min ekonomiska status, trots att det var på italienska och knappt begripligt för banktjänstekvinnan som skrev på.

I natt flyttar turkarna ut och åker hem. Det är nästan så att jag borde fira, men jag behöver nog gå och sova tidigt för en gångs skull, så att jag orkar gå på lektion i morgon bitti. De senaste kvällarna har blivit alldeles för långa. I förrgår var jag ute med en kille från fotbollslaget och hans vänner och igår hade Alper pokerturnering i köket. Det ska verkligen bli skönt att bli av med dem så att man får lite lugn och ro. Åtminstone i några dagar, tills de kommer nya hyresgäster. Risken är dock väldigt liten att de nya är besvärligare än de gamla.

Nu var det så äntligen dags för modebloggen! Det är säkert fem år sen som min kompis Tommy myntade uttrycket "Lila är höstens vårfärg", men det är en klassiker som håller än. Amanda har sagt att jag passar bra i lila, så jag tror på det och har köpt mig ett par skjortor i den färgen. Den mörkare, svart-lila-randiga, köpte jag i Venedig för att ha något fint på mig när vi förlovade oss. Den andra köpte jag idag, tillsammans med ett par skor. Skorna är däremot blåa (fast inte lika ljusa som de ser ut på bilden) och handgjorda av läder i Spanien. Alltsammans är är köpt på rea och inget är av något speciellt snobbigt märke, så förundras inte över hur jag kan ha råd med det.



Apropå kläder kan jag även tillägga att Turtles-tröjan jag köpte var ett bättre val än vad jag först anade. Jag visste att de sjunger "Donatello does machines" i temalåten, men inte nog med det. Så här står det på engelska Wikipedia om karaktären Donatello: "Donatello — The brilliant scientist, inventor, engineer, and technological genius, Donatello wears a purple mask and wields the bō staff. "Don" is perhaps the least violent Turtle, preferring to use his intellect to solve conflicts." Jag känner att jag kan identifiera mig ganska bra med det.

A presto

Marco Maccherone

Söndag idag, vilket i Italien innebär fotboll. Jag begav mig till gamla Renato dall'Ara och såg Bologna spela till sig tre friska poäng mot gästande Bari och ta ett ordentligt kliv uppåt i tabellen. Som så ofta annars när det gäller Bologna FC var det snålt med skönspel, medan felpassningarna och de tappade bollarna var desto mer talrika. Hemmalaget dominerade ändå, i någon mening, spelet, och hade otur som fick gå till pausvila med 0-1 i baken. Strax efter halvtid byttes den maskerade hämnaren Viliani ut (han spelade med nässkyddsmask, vilket någon på ståplats tyckte var så konstigt att han ropade att karnevalen var över) mot Gimenez, som kort därpå nickade in kvitteringen på hörna. Han fixade även segermålet i en liknande situation, också det med huvudet och i samma hörn, just efter att ha bränt matchens klaraste friläge. Tvåmålsskyttar brukar ligga bra till för titeln matchens lirare, men jag tycker att även Mudingayi förtjänar en stjärna i kanten. Han var en av få bologneser som vann tillbaka fler bollar än han tappade och när han hade vunnit dem täckte han bort motståndarna mästerligt med sin stora rumpa. Skönt att se just honom överraska så positivt, han som i början av säsongen hånades av sina egna fans.

Efter Rooneys uppvisning á la George Best mot Hull häromdagen blev jag inte direkt mindre sugen på att åka och se Milan-Manchester i februari. 1:a februari släpps biljetterna till alla som inte är medlemmar i AC Milans fanclub och jag håller tummarna för att det finns en kvar till mig. De har redan sålt över 50 000 biljetter, men jag tror att San Siro tar 80 000.

Jag har tappert försökt försvara den italienska mjölken mot allas påståenden att all mjölk utom vår svenska smakar konstigt och lite gammalt. Min erfarenhet är att mjölken i Italien håller ganska god smakstandard. När jag har handlat mat här de senaste dagarna har det dock inte funnits mjölk av den sorten jag brukar köpa, så jag har provat två andra. Båda två smakade dessvärre ganska... illa. Lustigt nog är det den högpastöriserade mjölken med lång hållbarhet som smakar bäst.

I morgon börjar läsperiod två. Enligt det schema jag har fått ihop med de kurser jag har valt har jag dock ingen lektion förrän på tisdag. Jag började forska i schemaplaneringen redan när jag kom hit i fredags kväll och fick lite smått panik när jag upptäckte att flera lektioner krockade, även om jag bara skulle välja samma kurser som de andra maskiningenjörerna i årskurs tre (förstår fortfarande inte hur de ska få schemat att gå ihop). Till slut, igår, kom jag ändå fram till ett kursval som borde fungera. Det ger endast en lektionskrock och medför lediga måndagar (tjohoo!). Så här ser kursvalet ut:

• Oleodinamica e Pneumatica (motsvarande Fluidmekanisk systemteknik, tror jag) med min favoritprofessor från Gas e Vapore-kursen.
• Trasformate Integrali e Serie di Fourier (3 hp) + Equazioni a Derivate Parziali (3 hp), motsvarande Transformteori.
• Azionamenti Elettrici, något liknande Eltekniska system.
• Technologie Sostenibili per l'uso di Risorse Energetiche, från energiingenjörsprogrammet.

Jag hoppas att det ska fungera nu när jag verkligen har gått igenom kursvalet ordentligt i förväg. Det känns åtminstone som att det här är bra kurser och att de jag tror motsvarar mina svenska obligatoriska kurser faktiskt gör det.

A presto

Marco Maccherone

Nå, allt kanske inte är som förut, men vissa saker har inte förändrats ett dugg. När jag kom hem igår var det fest på gång, en mindre tillställning som pågick fram till halv två och höll mig vaken ungefär lika länge. Restaurangskylten står kvar i förrådet och väntar på att brottet ska preskriberas. Atletico Nettuno är fortfarande fast förankrat i botten av seriesystemet och vägrar röra sig mot ytan.

Till allas försvar och för att se det hela från den ljusa sidan måste jag ändå tillägga att det diskades och städades efter kalaset igår, att skylten under dagen har flyttats från förrådet till hallen, precis vid dörren som om den var på väg ut, och att en förlustsvit också är en svit.

Nu blev det i stället en alldeles för ljus bild av läget. Det är bäst att jag klargör situationen ytterligare. Det var förstås Vanessas pojkvän, Carlos den Renlige, som tog initiativ till städningen igår. Om skylten verkligen är på väg härifrån beror det förmodligen bara på att hyresvärden kommer hit på måndag för att träffa de snart utflyttande turkarna. Och fotbollslaget... nä, jag tror inte att jag behöver sänka dem mer än så.

Jag hörde av mig till coach Moreno igår och blev omgående kallad till lördagens match. Eftersom jag inte har varit här och tränat under veckan fick jag sitta på bänken hela första halvlek - inte som straff, utan för att de som faktiskt har tränat ska få förtur - och komma in som högerback efter pausen. Första halvlek saknade vårt lag kunnande i försvarsspelet, mycket beroende på att två mittfältare placerats i backlinjen. 0-3 i halvtid, och då hjälpte det inte att min halvlek vanns med 2-1. 2-4 alltså till slut - trenden håller i sig.

Ni läste väl gårdagens inlägg? Jag är ju förlovad nu, vet ni. 2<3

A presto

Marco Maccherone

En hel månad hann jag vara hemma i Sverige, men nu är jag tillbaka i det marginellt varmare Italien. Det vore ju enkelt att säga att allt är sig likt och rullar på som vanligt, men det vore inte riktigt sant. Tack vare att Vanessas (australiensiskans) pojkvän har varit här sedan ett par veckor innan jag åkte hem är det ovanligt rent och städat i lägenheten. Om en vecka kan vi förhoppningsvis snäppa upp nivån ytterligare, för då åker de turkiska lortgrisarna hem till sina mammor och deras all-inclusive-servicehem.

Det var den lilla förändringen. Betydligt större är att jag och Amanda nu är förlovade. Det kom antagligen inte som någon stor överraskning för de som känner oss och som visste att vi tillbringade den gångna veckan i Venedig, allra minst för Amanda som listade ut både resmålet och presenten (ringen) långt i förväg. De som är nyfikna på att se ringarna kan hålla utkik på Amandas blogg. Jag misstänker att ett par av hennes många bilder dyker upp där inom kort (så snart hon har kommit hem och ändrat status på Facebook). För de som läser detta och inte riktigt kan hålla sig kan jag ändå avslöja att hennes ring är i 18 karats guld med en vit sötvattenspärla, inköpt på Ponte Vecchio i Florens. Min är från Guldfynd i Linköping, men ändå väldigt stilig.

Sammanfattning av det gångna året är på gång, men för tillfället nöjer jag mig med en önskning inför det nya.





A presto

Marco Maccherone

Gårdagen bestod till allra största del av väntan (vilket är det nyttigaste man lär sig i lumpen). Under förmiddagen satt jag och lyssnade på fem projektpresentationer och efter lunch (första lunchen i skolmatsalen, det var helt OK) stod jag, mestadels, och väntade på att få göra min individuella muntliga tenta. I måndags hade professor Naldi problem att hinna med 18 studenter mellan kl 9 och kl 20. Igår klämde professor Zucchelli in 30 studenter på fyra timmar (med två skohorn och mycket vaselin, kan man förmoda). Varje person fick således i snitt sex minuters tentamenstid. I snitt, alltså. I början tog det 10-15 minuter, men framåt slutet ökade han tempot och tog in två till tre åt gången och gav dem en fråga var, samtidigt som han skrev betyget. Jag var bland det sista dussinet och fick efter en enkel fråga om maskinbeläggningsgrad (som jag har för mig att det heter på svenska) 30 poäng i protokollet. På kvällen tog vi farväl av kursen med en gemensam middag, där studenterna stod för professorns mat och professorn för studenternas dryck. Vem som stod för fiolerna vet jag inte, jag såg inte till några.

Jag smet ifrån festen före midnatt för att sova mig i form inför den avslutande tentan i kompositmaterial. Jag fick frågor på tre olika områden inom kompositfibrer och härledde elegant den kritiska fiberlängden. Efter en stunds "hemligt" samspråk (på italienska) med sin nyanlända kollega, som ansåg att jag borde få minst 28 och kanske 30, skrev även professor Motori ner 30 poäng åt mig och önskade god jul.

Tre tentor på fem dagar, varav två på italienska, var på förhand en stor utmaning. Inledningen var något trevande men gav ändå ett resultat (25/30) som jag är nöjd med. Avslutningen går inte att klaga på. Nu ska jag åka hem, fira jul, mysa med Amanda, träffa familjen i Runtuna och vännerna i Linköping och samla krafter inför nästa termin i Bologna.

A presto

Marco Maccherone

Hela dagen i morgon kommer att ägnas åt majonnäs. Eller, rättare sagt, majonnäskursen, även känd som Costruzione di Macchine Automatiche e Robot. På förmiddagen ska alla grupper presentera sina senaste projekt (i mitt fall snusmaskinen), på eftermiddagen ska var och en göra en muntlig tentamen med professorn och på kvällen ska allesammans äta middag ihop. Jag känner mig ganska säker inför tentan, även om jag är ganska irriterad på den grupp som skrivit en 95 sidor lång rapport på sin del av majonnäsproduktionen. Visserligen inte 95 sidor text, utan ganska mycket bilder på gamla livsmedelspackningsmaskiner, men en väldigt ostrukturerad och mållös rapport. Min grupps rapport är på 15 sidor, som jämförelse.

På fredag morgon är det dags för den sista tentan innan jullovet. Jag hoppas åtminstone att jag får göra den då. Professorn i kompositmaterial är lite vag och frånvarande när man försöker prata med honom, så jag har fått jobba ganska hårt för att få den här tentatiden. Ordinarie tid är på måndag, men då har jag vissa svårigheter att vara här. Han har tentor i en annan kurs samma dag, så han har ojat sig väldigt mycket över det. Jag ska i varje fall vara där halv nio på morgonen och förhoppningsvis hinna tentera innan den andra gruppen kommer klockan nio.

Jag tror att det mesta ska vara klart för att lämna det här stället en månad: jag har tvättat, betat av alla färska livsmedel som inte kommer att gå åt i morgon, dammsugit rummet, provpackat väskan... ja, det är bara tentorna kvar, sen är jag på väg hem!

A presto

Marco Maccherone

Finns det något värre än ekonomer så är det byråkrater. Finns det något värre än byråkrater så är det något man verkligen ska akta sig för.

Idag hade jag tänkt att registrera mig på det kommunala folkräkningskontoret. Eller ja, egentligen hade jag tänkt göra det igår, men då var det tydligen fel kontor för det område jag tillhör, så jag blev hänvisad till ett annat. De stängde vid lunch igår, precis när jag befann mig på det andra kontoret, så jag fick gå dit idag i stället. Tanten bakom skrivbordet blev lite brydd när två av mina intyg var på engelska. Allt skulle vara på italienska sa hon, och så skulle hon ha en kopia på kontokortet (utöver passet och sjukförsäkringskortet, som jag redan kopierat). Bidragssumman skulle stå i euro också. Jag fick gå hem och översätta helt enkelt (det skulle duga, sa tanten), samt sätta igång datorn och leta upp en valutaomvandlare. När jag kom tillbaka med mina nya papper var det helt plötsligt ingenting som dög. Det skulle översättas av en auktoriserad tolk, det skulle vara stämplar och intyg från banken att jag har minst 5317,65 € på kontot, och till råga på allt var det fel kontor. Som väl är var det inte så bråttom med registreringen som jag trodde; jag kan göra det i januari. Icke desto mindre gick hela min förmiddag åt till frustrerande, fruktlös byråkrati.

Med så lite som tre dagar kvar tills jag åker hem är det största bekymret annars hur i hela världen jag ska få plats med allt i ryggsäcken. Den var proppfull under min tredagarsutflykt till Nice, nu ska jag vara borta härifrån en månad. Jag får nog ha tre lager kläder på mig.

A presto

Marco Maccherone